122 till dels spannmålens kvantiletsminskning vid förmalning, dels att själfva hamnstäderna konsmnera en del af den sjöledes ankomna varan (som då ej figurerar i järnvägsstatistiken) förefaller det som om närmare hälften af svenska spannmålsprodukter fördes sjöledes till Norrland. ^ Inom Norrland — d. v. s. från hamnstäderna — äger sedan visserligen rum en ansenlig transport af mjöl och spannmål, men naturligtvis ej på lika långa afstånd. Det faktum kvarstår att järnvägarna ej lyckats skapa den förbindelse mellan Norrland och Sveriges äldre kulturbygder, som man haft skäl att vänta och som skulle ha varit af mycket stor betydelse. Det är emellertid tydligt, att järnvägarna äfven i Sverige utöfvat den prisutjämnande verksamhet, som utgör en af de moderna kommunikations- medlens viktigaste uppgifter på lifsmedelsproduktionens område. Marke- gångstaxorna och det öfriga prisstatistiska materialet äro alltför ohand- terliga för att tillåta en statistisk framställning häraf, men förhållandet vitsordades från elfva län i svaren till tuUkomitén 1882.- Det har också anmärkts att järnvägarna sannolikt omöjliggjort en upprepning af 1866 —67 års hungersnöd i Norrland;^ och säkert skulle de åtgärder som vid- togos vid den senaste missväxten i Lappland ha varit omöjliga utan Norra stambanan. Det svenska jordbrukets utveckling sedan början af 1870-talet beteck- nas emellertid af att tyngdpunkten förflyttas från spannmålsodlingen till fodervåxtodling, boskapsskötsel och mejeridrift, och härtill kunna järnvägarna anses ha bidragit i hög grad. Orsakerna härtill äro redan antydda, och äfven dragarnas tillbakaträdande betydelse till förmån för mjölkboskapen verkar i samma riktning. För matvaror är ju snabbhet i transporten full- ständigt oumbärlig, och dessutom fordras anordningar för varornas bibe- hållande, som äldre kommunikationsmedel ej kunde genomföra. Stats- banorna införde också 1879 särskilda matvaruvagnar med kylanordning och ha f. n. 217 vagnar af detta slag;^ på de sista åren äro dessutom införda ett par särskilda matvarutåg (i st. f. det något äldre s. k. smörtåget). Re- sultatet har också visat sig i ett afsättningsområde för matvaror, som utan järnvägar skulle varit alldeles otänkbart; så är medeltransportlängden för kött på statsbanorna (1904) 412 km i egentrafik och 353 km i samtrafik för ost resp. 539 och 505 km samt för smör resp. 328 och 177 km. Äfven i detta fall är emellertid Norrland påfallande illa försedt med lifsmedel från det öfriga Sverige, i det att banorna norr om Storvik från öfriga svenska banor ej ta emot mer än 350 ton kött som vagnslastgods, ^ och smör alls ej förekommer såsom vagnslastgods på de norrländska banorna. I stället finner man, att Norge öfver Storlien är leverantör af mer än tre femtedelar ' Importsiffror efter F 1904 tab. 13. ' TuUkomiténs betänkande I (1882) 13. * SuNDBÄRG i .Ternbanebladet XIX 14. * VON Friesen i S. J. III 242 ff. och L a 1905 tab. 8. ° Banorna norr om Storvik stå som mottagare för 2,500 ton men som afsändare af 2,151 ton; och dä man torde kunna gå ut ifrån, att Norrland ej sänder något kött till det öfriga Sverige, blir alltså tillskottet söderifrån ej större än skillnaden mellan dessa två tal.