Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Karlevistenen af Sven Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öm Ivnrlcvutencil.
gifvet*). Äfven skriftens utseende och dess yttre anordning i
parallela rader, som läsas bustrofedon, synes oss tala för att
Karlevistenen bör hänföras till senare delen af tionde
århundradet. I fråga om skriftens anordning och äfven delvis i afseende
på runformerna öfverensstämmer Karleviinskriften nära med
tvenne runstenar, som finnas vid Hellestad 11/a mil öster om Lund,
hvilka genom inskrifternas innehåll visa sig tillhöra slutet af
tionde århundradet.
Karleviinskriftens hänförande till slutet af tionde
århundradet eger en viss vigt för afgörandet af en annan fråga,
nämligen den, på hvilken nordisk dialekt inskriften är affattad. Olika
meningar hafva uttalats härom. Under det att somliga
språkforskare, äfven i senaste tid, hafva åberopat inskriften som dansk,
hafva återigen andra uttalat den mening att den blifvit
inhuggen af en norrman eller isländing. Anhängarna af den senare
meningen hafva i allmänhet stödt sig på det i versen använda
versslaget. Vi hafva nämligen på svenska och danska
runstenar hundratals inskrifter, som delvis eller helt och hållet äro
affattade i versform, men ingen enda utom Karlevistenen har
vers affattad på drottqvsett, och man har intet bevis för att detta
af isländingar och norrmän allmänt brukade versslag varit
bru-kaclt af svenskar eller danskar. Vi anse detta bevis för att
Karleviinskriften eller åtminstone versen härrör från en norrman
eller isländing i och för sig vara afgörande. Men vi kunna
stödja detta bevis med ett annat, hemtadt från inskriftens
språkform.
Nordens gamla språk hade två slag, i uttalet skilda r-ljud,
af hvilka det ena var ursprungligt, det andra hade uppkommit
af .c, som i ett visst fall öfvergick till r. Dessa ljud hade i runor
sina egna tecken: det förra betecknades med runan R, det andra
med Å (yr-runan, stupmaör). Under loppet af elfte århundradet
hafva dessa ljud sammanfallit i de flesta dialekter, men under
hela tionde århundradet höllos dessa ljud strängt åtskilda öfver
allt i Sverige och Danmark, såsom runinskrifterna visa. Hvad
den vestnordiska språkgrenen beträffar, så hafva vi inga run-
*) En af runformerna hänvisar f. ö. äfven till mycket gammal tid. Den form,
som M-runan har på stenen, förekommer nämligen icke senare än början af iooo-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
