Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
När doktorn var färdig med kaffet, och det tog inte många
minuter, for han iväg ”som ett yrväder” ut på ägorna, i ladu-
gård och stall för att se till arbetet. Då ingrep han på olika
sätt, om han ansåg, att det behövdes. Gamle ko-Nisse, ladu-
gårdskarlen, klagade t. ex. på den stora tjuren, nu kunde man
inte släppa ut honom på betet, så folkilsken var han. Sist hade
han kört upp två käringar i en ek och vaktat under trädet, de
hade fått sitta där, tills kreaturen hämtades. ”Släpp ut kräket
på lagårdsbacken, jag skall bota honom”, sade doktorn.
Han hämtade sin bössa, vilken han laddade med salt, och så
gick han emot den rasande tjuren och sköt honom i pannan med
saltladdningen. Det hade en utomordentlig verkan, djuret stöp
på knä ett ögonblick och rusade sedan vettskrämd direkt in i
ladugården. Man behövde efter den betan endast sikta på ho-
nom med en käpp för att få honom att fly.
Om det var varmt, så tog doktorn av peruken och bar den i
handen, men ibland slängde han den på en sten eller hängde
upp den på en gärdesgård, där han glömde den. Vanligen bars
den mot kvällen hem av någon barnunge, som hittat den. Men en
gång hände, att den inte återsågs förrän nästa sommar. En
kråkfamilj hade funnit den och helt respektlöst byggt sitt bo
i den.
Doktor Jon såg på sina medmänniskor utan illusioner. Ofta
uttalade han sin livserfarenhet i gamla ordspråk: ”Gör bonden
rätt, men aldrig gott, det tål han inte vid”, ty ”ju mer man stry-
ker katten, dess mer reser han rygg”. Tjänarnas ärlighet borde
man inte lita på, ”där geten är bunden, där skaver hon”.
Inte heller skulle man tro, att en elak människa kunde för-
ändra sig och bli god. ”Vargen släpper raggen, men aldrig
naggen (tänderna)”. Uppkomlingar var han inte förtjust i.
”Bonden går inte ur förrän i tredje led och knappast då heller”.
Det onda tillväxer och förökas oändligt mycket fortare a
det goda. ”En lus är inte nattagammal, förrän hon är mormor”
Även kloka människor kunna begå dumheter, ”en vis höna
kan också värpa i nässlorna”.
Tacksamhet för undfångna välgärningar är en obefintlig dygd
hos människorna. ”Den, som ger, tills han tigger, han får stryk,
PEEESEESIIINEEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
