Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
skulle se henne, förrän hon hämtades av brudgummen, som då
fick sin halsduk knuten, för att åka till kyrkan eller föras in till
vigseln i gårdens storstuga. Hos Jon Perssons i Basebo kläddes
bruden av Hanna Löfgren och Ida Bergman. I kammaren, där
de voro sysselsatta med detta viktiga värv, fanns intet fönster åt
gården. Men värden höll dem underrättade om, vad som skedde
och vilka gäster, som kommo. Allt emellanåt tittade han in
genom dörren och förkunnade: ”Nu ä kantorns i gata” — ”Nu
ä Ol-Pers i Klobo i gata” — ”Nu är vårn prost i gata”. Utanför
brudehuset och framåt vägen voro brudgranar, unga granar med
vita avbarkade stammar, resta. Prosten Löfgren tyckte ej om att
stanna långt frampå natten, då brännvinet flödade, och då det
kunde bli tämligen bullersamt. ”Nu får I skynne Er, fruntim-
mar”, förmanade värden kvinnfolken, som rustade i köket, ”för
nu begynner vårn prost te å vånnes”. På kvällen sköts det väl-
deligen, och man var just inte glad, då man skulle resa hem på
natten, ty hästarna voro inte förtjusta i skjutningen.
Gamla mamsellerna Lekovius, som bodde i en liten stuga på
Högsby backe, brukade laga till kalas. De blevo ganska stötta,
om någon familj tog en annan kokerska, och voro då mycket
ivriga att få veta, vad denna lagat för rätter. ”Nå, vad var det
för fiskrätt”, frågade den äldsta vid ett sådant tillfälle. ”Hel-
kokt lax”, blev svaret. ”Helkokt lax — var det nu något att ha!
Tacka vet jag en vacker å-la-daube med litet grönt i hålet.”
Vid begravning kunde det också hållas stora gillen i de för-
mögna hemmen. Då skedde begravningen på en vardag, eljest
försiggingo begravningarna på söndagen före gudstjänsten. I
spetsen för likföljet bars — nästan alltid av soldaten på roten
eller av en husar i full uniform — ett svartmålat träkors med
den dödes namn samt födelse- och dödsår, målat i vitt. Detta
nedsattes i graven på samma gång som kistan. De sörjande
kvinnorna hade stora vita förkläden och vita huvuddukar.
Oftast läste man verklig sorg på de efterlevandes ansikten,
men någon gång spordes, att det var ett ”glädjelik”, som jor-
dades.
Prosten var ofta kallad till sockenbud. De, som hade hästar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
