Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
tingar, men också andra personer, som värdfolket hade mera
besvär än glädje av. Jag minns t. ex. en äldre änkefru av god
familj med sin vuxna sjukliga dotter, som vistades långa tider
i prostgården och därifrån reste för att gästa i någon annan
familj. Hon var mycket fattig, jag vet inte, om hon ens hade
något eget hem. Det måtte ha varit en pinsam tillvaro. Men
kanske kändes det inte så på den tiden. Det ansågs nämligen
som något självfallet, att man skulle bjuda husrum och mat åt
sin behövande nästa, kanske togs också gåvan emot som något
självfallet.
De mest prövande gästerna voro ett par f. d. präster, som bli-
vit avsatta för fylleri, och som uppehöllo sitt arma liv genom
gästning i stiftets prästgårdar.
Den 2 maj varje år brukade kontraktets prästfamiljer vara
bjudna på middag i prostgården. Det var en festlig dag. På
bordet tronade den kolossala Wedgwoodsoppskålen, ur vilken
farmor serverade soppa. Rätterna voro ej många, men allt var
rikligt, smakligt och vällagat. Brännvin fick aldrig förekomma
i huset. Som dryck användes hembryggt öl och enbärsdricka.
(Prostgårdens torpare skulle varje år lämna vissa skäppor en-
bär, och därav bryggdes det goda enbärsdrickat.) På e.m. kunde
prostinnan bjuda på ett glas hembryggd punsch. Endast vid
. bröllop eller liknande högtidligheter bjöds det vin. Efter maten
kom kaffe ur den ståtliga silverkannan, som prosten. fått i av-
skedsgåva, då han flyttade från Fagerhult. Det serverades i de
bästa kopparna — vita med bruna ruinlandskap — som jag var
så förtjust i.
Det var mycket sång och musik vid sådana bjudningar. Pros-
ten var glad och skämtsam, men beklagade efteråt, att de unga
prästerna voro så okunniga i latin, att de inte kunde föra ett enkelt
samtal på detta språk, som hans jämnåriga kunde göra.
Men han berättade också, att de gamla prästerna i hans ung-
dom voro så förtjusta i sitt latin, att de läto kyrkfolket sjunga de
latinska psalmer, som finnas i gamla psalmboken. Så här lät
det i Runstens kyrka på Öland, när folket sjöng sista raden av
G. Ps. 130, strof 2, Trahe me post te: Dra mej på en sten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
