Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppdrag, som av honom innehades, eller av annan verksamhet vore
i avsevärd grad förhindrad att utöva sådan lärar- eller
forskarverksamhet, vars stödjande avsåges med docentstipendium. För
den händelse emellertid vederbörande icke av detta stadgande funne
hinder föreligga för en kumulation, gällde såsom högsta gräns för
förening av docentstipendium och annat arvode samma belopp, som
utgjorde högsta vikariatsarvode för professorsvikarie, eller 8,200 kr.
Beträffande docent, som förordnades till professorsvikarie, hade
såväl i ovannämnda sakkunnigbetänkande som av föredragande
departementschefen i prop. år 1919 n:r 244 sid. 68 uttalats den
principen, att vikariatsarvodet borde till beloppet överstiga
docentstipendium. Om denna princip skulle kunna tillämpas även
i det fall, att docentstipendiaten förut uppnått
kumulationsmaximum enligt merberörda § 12, måste denna bestämmelse antagas
sakna tillämplighet beträffande professorsvikarie. Vidare syntes
det vara välgrundat, att en begränsning av professorsvikaries
avlöningsförmåner, vilken icke kunde genomföras i förhållande till
den vikarie, som icke innehade docentstipendium, icke heller
upprätthölles i det särskilda fall, då docentstipendiat förordnats till
professorsvikarie. På dessa formella och reella grunder funne
konsistoriet i likhet med drätselnämnden, att den i § 12 av
ovannämnda K. Br. beträffande docentstipendier givna föreskriften om
högsta avlöning icke borde tillämpas å arvoden åt vikarierande
akademiska lärare.
Kanslersämbetet anförde i avgivet utlåtande följande: På grund
av den säregna beskaffenheten av den tjänstgöringsskyldighet, som
åvilade de akademiska lärarna, hade de för civila
befattningshavare i allmänhet gällande reglerna rörande avdrag å avlöningen
vid tjänstledighet och beträffande vikariearvode icke kunnat i
oförändrat skick vinna tillämpning i fråga om sagda lärare. En
särskild rättsreglering på förevarande område hade därför ägt rum
genom K. K. d. 6 juni 1925 ang. villkor och bestämmelser
beträffande avlöningsförhållandena för professorer m. fl. vid
universiteten och Karolinska institutet samt genom K. Br. samma
dag med bestämmelser i fråga om arvoden till vikarierande
akademiska lärare ävensom beträffande docentstipendier vid
universiteten och nämnda institut. De meddelade
författningsföreskrifterna innehölle dock icke regler för alla förekommande fall. På
viktiga punkter — särskilt gällde detta vid partiell tjänstledighet
— hade man tillerkänt kanslern fri prövningsrätt. De regler, som
i praxis tillämpades, saknade således i många fall direkt stöd i
författningarna och byggde endast på en analogisk tillämpning av de
tankegångar, vilka låge bakom någon eller några av de givna
författningsbestämmelserna. En av de frågor, som icke blivit
föremål för författningsreglering, vore spörsmålet om
professorsvikaries rätt att samtidigt innehava annan befattning.
Avlöningskungörelsen utginge dock säkerligen ifrån att ett professorsvikariat
med hel tjänstgöring vore så krävande — vikarien förutsattes ju
under hela tiden för förordnandet idka forskningsarbete inom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
