Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och nödvändiga bestämningar (bandlingssätt)[1], så röjer sig
likväl i hela hans sätt att dervid gå till väga, att han ej
lyckats bringa denna sin egen idee till fullkomlig klarhet.
Ty den dialectiska fortgång, genom hvilken utur en högsta
enhet alla motsatser skola härledas, är icke en immanent
fortskridande rörelse, utan förmedlas oupphörligt genom
philosophens eget reflecterande, hvarföre man ock brukar säga,
att Fichte i fråga om methoden stannade på
reflexionens ståndpunkt. I stället för att från en urthesis, till
hvilken han nödvändigt kommit, ovillkorligen ledas till en
antithesis och deraf vidare till en synthesis och sålunda
genom den fortgående vexlingen af diremtion och förmedling
dialectiskt utveckla hela sammanfattningen af intelligensens
bestämningar, så vet Fichte hvarken att vinna sjelfva
urmotsatserna eller deras förmedling, annat än genom att utgå
från vissa medvetandets facta och uppvisa, att dessa
endast låta förklara sig under förutsättning af vissa
ursprungliga handlingar hos intelligensen, hvaraf de skola vara ett
uttryck. Så uppvisar han Jagets urhandling, hvarigenom
det constituerar sig sjelft, ur Identitetssatsen: A = A; ty
såsom uttryckande ett sig till sig sjelft refererande, ett i sig
sjelft tillbakagående tänkande eller handlande, är den endast
möjlig genom sjelfmedvetandet, som just är ett sådant
handlande [2], Men liksom enhvar medgifver, alt A = A, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
