Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överallt råkade de på personer, vilka ställde sig som om de
tillfullo begrepo deras förhållande till varandra, ja, gjorde
det bättre än de själva. Icke heller skilsmässan från sonen,
som hon älskade, plågade henne under första tiden. Flickan,
Vronskijs barn, var så rar och gjorde Anna så fäst vid sig
alltsedan endast detta barn fanns hos henne, att Anna
sällan kom att tänka på sin son.
Livsbehovet, som ökats efter tillfrisknandet, var så
starkt och livsbetingelserna så nya och behagliga, att Anna
kände sig oförlåtligt lycklig. Ju mer hon lärde känna
Vronskij, desto mer älskade hon honom. Hon älskade
honom för hans egen skull och för hans kärlek till henne. Hon
hade en ständig glädje av att helt äga honom. Hans närhet
var henne alltid behaglig. Alla hans karaktärsdrag, som
hon allt mer och mer blev förtrogen med, fann hon
outsägligt älskliga. Hans yttre, som ändrats genom anläggande
av civil dräkt, verkade så tilldragande på henne som om
hon varit en nyförälskad flicka. I allt som han talade, tänkte
eller gjorde, såg hon något särskilt ädelt och upphöjt.
Hennes hänryckning över honom gjorde ibland henne själv
rädd: hon sökte och kunde icke finna något som ej var
vackert hos honom. Hon vågade icke visa honom den känsla
av underlägsenhet, hon hade inför honom. Det tycktes
henne, att han, om han visste detta, hastigare kunde
upphöra att älska henne, och det var ingenting som hon så
fruktade, trots hon saknade varje anledning därtill, som
att mista hans kärlek. Men hon kunde icke underlåta att
vara tacksam mot honom för hans förhållande till henne
och visa, hur högt hon skattade honom. Han, som enligt
hennes mening ägde en sådan utpräglad kallelse att tjäna
staten och var förutbestämd för en framstående roll, hade
för hennes skull uppoffrat ärelystnaden utan att någonsin
visa den minsta grämelse däröver. Han var ännu mer än
förr öm och aktningsfull mot henne, och omtanken om att
hon aldrig skulle få erfara något obehag av sin belägenhet
lämnade honom icke för ett ögonblick. I sitt förhållande till
henne var han, som dock var en så manlig natur, aldrig
motstridig, ägde rent av ingen egen vilja utan tycktes blott vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
