Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke längre på. Nu var han glad och förväntansfull med
anledning av att han hade att motse besök av framstående
landsmän, som kommit åkande i en landå.
Om hans stora tavla, den som nu stod på staffliet i
ateljén, hade han i djupet av sin själ blott en åsikt — att ingen
annan någonsin målat en sådan tavla. Han tänkte icke, att
tavlan var bättre än allt vad en Raphael åstadkommit,
men han visste, att det som han ville ha fram i denna
tavla hade ingen annan givit uttryck åt. Det hade han en
orubblig övertygelse om ända sedan han börjat måla den,
men i alla fall hade andra människors omdöme en ofantlig
vikt för honom, frånsett vilka bedömarna än voro, och deras
ord kunde uppröra honom i hans innersta. Varje
anmärkning, även den obetydligaste, som visade, att bedömaren
kunde se låt vara en liten del av vad han själv förnam i
denna tavla, satte hans inre i svallning. Han längtade alltid
efter att hos en intresserad åskådare finna något i
uppfattningen, som gick djupare än han själv trängt, och väntade
alltid, att av honom få höra om något, som han själv icke
lagt märke till hos tavlan. Och ofta tycktes det honom, att
han fann detta i de omdömen, han fick höra.
Med raska steg ilade han mot dörren till sin ateljé, men
oaktat brådskan och hans upprördhet fascinerades hans
blick av det mjuka skimret kring Annas gestalt i
trappuppgångens skugga, där hon stod och lyssnade till Golenistjevs
ivriga tal och samtidigt lät sin blick glida mot den
inträdande konstnären. Han märkte icke själv, hur han, då han
steg fram till dem, fångade och insög detta intryck, alldeles
som det han fått av handelsmannens haka, och hur han
gömde det någonstans inom sig för att vid tillfälle göra
bruk av det. Besökarna, som redan förut fått sin
uppfattning påverkad i mindre gynnsam riktning av vad Golenistjev
berättat om konstnären, kände nu ytterligare en
missräkning, då de fingo se hans yttre. Undersätsigt byggd och med
struttande gång gjorde Michajlov intet fördelaktigt intryck,
där han kom i sin bruna hatt och sin olivfärgade ytterrock
och med trånga byxor på benen — det hade nu länge varit
på modet att bära vida —, särskilt bidrog till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
