Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han sin skotska mössa med viftande band. Darja
Alexandrovna kunde icke tillbakahålla ett leende, då hon
kände igen honom. Bakom dem red Vronskij på en
mörkbrun fullblodshäst, som tydligen alldeles nyss varit i galopp.
Han drog in tyglarna för att hålla tillbaka dess fart. Efter
honom kom en småväxt man i jockeydräkt ridande. I en
splitterny charabang förspänd med en väldig svart travare,
som höll på att hinna i fatt de ridande, sutto Svijazjskij
och furstinnan.
Ett glatt leende upplyste Annas ansikte i samma stund
som hon igenkände Dolly i den lilla gestalt, som satt
hopkrupen i ett hörn av den gamla landån. Hon skrek till,
spratt till i sadeln och lät sin häst falla i galopp. Då hon
kommit fram till landån, hoppade hon utan hjälp ned från
hästen och ilade Dolly till mötes med ena handen hållande
upp den långa ridklänningen.
— Jag tyckte nog, det var du, men vågade knappt tro
det. Det var då en glad överraskning! Du kan inte tänka
dig, vad det gläder mig, — sade hon, medan hon än tryckte
sitt ansikte intill Dolly kyssande henne, än drog sig
tillbaka betraktande henne med ett leende. — Vilken glad
överraskning, Alexej! — sade hon vänd till Vronskij, som
stigit av hästen och kom bort till dem.
Vronskij tog av sig den stora grå hatten och gick fram
till Dolly.
— Ni kan inte tro, vad vi är glada åt att ni kommit, —
sade han med särskilt eftertryck på orden och med ett
leende, som blottade hans kraftiga vita tänder.
Vasenjka Veslovskij satt kvar på hästen och hälsade
den nyanlända genom att ta av sig mössan och glatt svänga
den med dess viftande band över huvudet.
— Det är furstinnan Varvara, — yttrade Anna, då
charabangen hann fram och Dolly gav henne en frågande
blick.
— Å, är det hon, — sade Darja Alexandrovna, och i
hennes ansikte kom ett uttryck av missnöje.
Furstinnan Varvara var en av hennes mans tanter, hon
var sedan lång tid bekant med henne och hyste just inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
