Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Grundskattefrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dgr FRE RAR KR DRA
REP BENEN
rt torbon nn Kran a Tr
14 KARL IFVARSSON OCH LANDTMANNAPARTIET.
stått "i Cronones böcker uppförde”, att det ej mer gick
för sig att taga bort dem. Den till flera millioner upp-
gående landtågsgärden beviljades år 1617 till hjälp 1
kriget mot konungen af Polen. Kriget tog slut, Sigis-
munds kungliga ätt dog ut, det polska riket upphörde
att vara till — men landtågsgärden finnes kvar.
Ännu mera invecklad blef beskattningen, då en
del af allmogens bördor i och genom indelningsvärket
kom att utgöras in» natura i form af — soldater.
Själfva fosterlandets försvar hade alltså till stor del
gjorts till en ensidigt tryckande och därigenom för-
hatlig klassbörda. Allmogens ombud vid riksdagarna
hade ’ aldrig upphört att klaga öfver dessa bördor och
yrka "deras upphörande; men allt deras tal hade ljudit
för döfva öron. 1809 yrkade bondeståndet kraftigt på
all jords lika beskattning, men måste nöja sig med löften,
att dess besvär framdeles skulle tagas i öfvervägande.
Några följder häraf syntes aldrig till, oaktat påminnelser
icke saknades. Till sist var man så van att höra bonde-
ståndets ideliga klagan öfver den orättvisa beskattningen,
att talet därom fick gå in genom det ena örat och ut
genom det andra.
Med det nya riksdagsskicket fick saken genast ett
annat utseende. Allmogen kände ej förr sin nyvunna
makt, än den började tala ur en helt annan ton om de
förhatliga bördorna. Det märktes snart, att man nu måste
lyssna till dess klagomål. Men detta skedde i början
med en förvåning, som närmade sig häpnad. Så litet
hade man satt sig in i frågan, att det var ganska få, som
visste hvad den värkligen rörde; och det gälde ej minst
de liberale vännerna från gamla borgarståndet. Man hade
dock snart ett svar till hands. Man klappade bonden
helt välvilligt på axeln och sade: "Det där förstår du
inte, min vän. Grundskatterna ha i tidernas längd gått
öfver till räntor, de äro alltså ett på jorden hvilande
realonus, och deras borttagande skulle vara en ren skänk
åt jordens nuvarande ägare. Adjö!" Men man skulle
bli än mera häpen, då bonden ej lät sig nöja, ufän kom
igen, och den gången tycktes vilja göra allvar af saken.
Samma svar upprepades i allt sträfvare ton, men med
lika liten värkan. Häpnaden öfver dessa obotliga bönder,
som icke ville ta reson, steg nu till förbittring, och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
