Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Themptanderska regeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AT FERREIRA DANTE RADER STAN KOR
38 KARL IFVARSSON OCH LANDTMANNAPARTIET.
en småstadsriksdagsman, hvars begäran om ordet han
ej hört, och som var oblyg nog att häri vilja se ett afsikt-
ligt förbigående, gaf den yttre anledningen härtill. På
våren 1886 hördes den gamle till förtroliga vänner med
sorg uttala sig öfver den på alla områden hejdlöst fram-
brytande reaktionen, som ingenting tycktes kunna stå
emot. Det var i det årets tulldebatt, som han fälde sitt
ofta återgifna yttrande, att "alla samhällsklasser böra
vara lika inför tulltaxan, liksom inför annan beskattning,
och ingen gynnas på den andres bekostnad”. Så vidt
hade hans insikt om det rättmätiga i krafvet på jämlikhet
i beskattning nu fört der forne tullvännen att han i dess
namn trädde upp mot dem, som nu intogo hans egen
ståndpunkt för tjugufem år sedan. "Enighet, rättvisa och
billighet" var äfven nu det mål han ville främja.
Här är ej stället att skildra de senaste årens händelser.
Blott det må nämnas, att mången missräkning fick Karl
Ifvarsson bära, mången bitter förödmjukelse tåla, innan han
slutligen tröttnade och, bruten af år och krämpor, drog
sig tillbaka från riksdagens skådebana några veckor
innan han lemnade lifvets. Det låg på sistone något.
profetiskt i hans tal och uppträdande, liksom hade han
skådat framåt öfver tider, då striden skulle röra sig om
väldigare spörsmål än tullar och grundskatter. Då försök
gjordes från motsidan att genom munkorgs- och tvångs-
lagar föra krig mot åsikter, var det han, som påminde
om, att "socialister äro människor de också" och böra få
njuta sina mänskliga rättigheter oförkränkta. ÅAfven i
hembygden hade han ej alltid fått uppbära skyldig tack
för hvad han värkat. Efter det i början af 1870-talet
en herreman med ett känt namn i riksdagens och länets
historia gjort ett fruktlöst försök att uttränga honom ge-
nom den vanliga manövern att mot honom ställa en
oförmåga ur hans egen: klass, förblef dock hans plats i
andra kammaren oantastad, intill dess tullstriden med
den fanatism den väckte ledde till nya, men till valkret-
sens heder lika fåfänga försök i samma syfte. Karllfvarsson
satt orubbad kvar på hallandsbänken, intill dess han fri-
villigt trädde tillbaka. 9Svedan af de sår, som striden gaf,
och bitterheten, som de falska vännernas svek väckte, har
kanske varit djupare, än den lugna ytan förrådde, och i
sina delvis offentliggjorda själfbiografiska anteckningar frå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
