Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flink-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Vintern, den långa, bistra vintern, gick äntligen
sin kos, drifvan smalt under vårsolens kyssar,
vårbäcken började sin yra dans och kring Flinkfars
stuga sågs en och annan hvitsippa slå ut sin blyga
blomkalk medan lärkan jublade i den klara luften.
Våren var kommen.
Anna satt kort före påsk som vanligt, ehuru
litet blekare om kind än förr på grund af träget
arbete och dålig kost, vid sin väfstol, där hon från ott a
på morgonen till sena kvällen flitigt kastade sin
skyttel. Hoppet, som en tid tycktes ha öfvergifvit
henne, gästade åter det unga hjärtat, och i dag, just
i dag, då solen strålade öfver den nyväckta naturen,
slogo hennes pulsar af aningsfull förbidan. Hon var
nästan säker på att före kvällen få höra något om
eller från Anders.
Vid middagstid kom en häst stretande med en
schas långsamt den nu bottenlösa gatan uppföre och
stannade vid furorna utanför Flinkfars stuga. Anna,
som för tillfället var ensam hemma, låg snart
gråtande i sin Anders’ armar och kände åter ungdomens
mod och kraft och förhoppning värma upp sitt
stackars betryckta hjärta och purpra sin kind. Mycket
blef ej taladt då, men sedan den första rörelsen
lagt sig yttrade Anders under samtalets gång helt
tvärt:
"Till söndag ta vi ut lysning, du Anna!"
Hjärtat nästan stannade i Annas bröst och det
skymlade för hennes ögon. Hvad sade han väl?
"Lysas! Sa du lysas, Anders?"
"Javisst, kära barn, sa jag det! Du måtte väl i
all världen inte säga nej! Har jag gjort dig illa och
skämt ut både dig och mig, så vill jag väl försöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
