Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem, har däremot i afseende på uppehållet i Turkiet,
namne-ligen de två sista åren, utan tvekan biträdt den syn på
saken, som Carl själf fann för opportunt att låtsa. Den
svenska folkinstinkten har ibland varit på riktigare spår.
Det var många här i landet som af hjärtat instämde i den
önskan som Joh. v. Mentzer — hvilken själf varit i Bender
— formulerade så: måtte nu vår kung vara ifrån de förb.
turkarne!
Fångarna där borta i Tobolsk hade vida längre väg
genom villsamma skogar och ödemarker, ifall hemlängtan
dref dem att våga ett flyktförsök, men de hade åtminstone
den förmånen att de ej hade så många vaksamma —
smilande, skelande eller onda ögon fästade på sig, som deras
konung i sin turkiska »asyl». Och när turkarna en och
annan gång hota med att binda konungen och hans följe
på resvagnarna och så köra i väg med dem, så veta vi ju
något så när, att det visst inte var meningen, att det skulle
bära åstad till Sverige eller svenska provinser, utan att det
egentligen närmast gällde ett ombyte af »värdskap».
Det är ett svårt dop Carl har gått igenom i Turkiet.
Det är hans förödmjukelsetid, sjunkandet af hans stolta
stjärna. Politiskt har en omläggning af planerna till sist
nödtvunget försiggått, vi veta ej hur långt den sträckt sig,
enär ingen blifvit invigd i hans sista planer. Äfven på hans
personlighet har den tryckt sina spår. Väl kunna på honom
tillämpas några ord, som Walter Scott en gång, i sin
välmakts nedgång, om sig själf skref till sin fränka Lady Davy,
den store kemistens fru: hälsa Davy att olyckan aldrig
lagt ett svårsmältligare ämne i sin degel. Det som aldrig
smälte hos Carl det var viljans stål, men för öfrigt har han
utgått ur eldprofvet, såsom det anstår en sådan människa,
personligen mjukare och blidare. De, som dagligen hade
med honom att göra under hans sista år, äro intagna af
hans väsendes förunderliga blidhet. Det träder fram
alltmer af modren. Fadrens skråflighet har han ju aldrig haft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
