Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som så länge utgjorde lifsnerven i Carl XI:s indelningsverk.
Rent militäriskt visade ju detta för öfrigt sin otillräcklighet
i sin bristfälliga expansionsförmåga, när det gällde ett
långvarigt krig utom Sveriges gränser. Tremänningar,
femmän-ningar och ståndsdragoner visade ju tydligt hvar skon
klämde. Carl XI hade förmodligen aldrig tänkt sig att Sverige,
mot sin vilja, kunde råka in ett »världskrig», där det gällde
att skydda dess intressen långt ute på främmande
valplatser eller att politiska förvecklingar kunde uppstå, där Bengt
Oxenstjernas balanseringskonst ej räckte det minsta.
Med all sin nyktra syn på lifvet är Jon Stålhammar i
hög grad en stämningens man. Han skrifver efter
ögonblickets intryck och läsaren gör klokt i att ej alltid taga
hans uttalanden alltför strängt efter ordalagen. Doktor
Ellen Fries, som tidigare haft att syssla med dessa bref, har
nog läst dem med litet för stor andakt. Om han t. ex.
verkligen varit i det hela så trött vid kriget och så
uppsliten som han påstår, hvarför lämnade han då ej
alltsammans? Carl XII, som tydligen haft aktning för en tapper
och duktig krigare, har ju öppnat utsikt för honom att med
heder draga sig ur besvärligheterna och komma hem till
sitt kära Salshult, sin hustru och sina barn. Men han ville
det egentligen aldrig på fullt allvar, och sonens ankomst i
kriget, som han länge motsatt sig, blir slutligen det band,
som på ett afgörande sätt fasthåller honom. Det ligger
ingenting vemodigt eller tragiskt i att dö på sin post; det
vemodiga ligger väl snarast i att man vägrat den erbjudna
aflösningen medan tid var och så till sist finner att man
nu ingenstans kommer, utan måste följa med mot okända
öden. — Här fanns dessutom en annan stark hållhake, icke
fullt så tilltalande som den andra. Man kunde förtjäna en
hop på kriget, om man ej som den oeftertänksamma
ungdomen lefde ur hand i mun, utan förstod konsten att spara
och därtill kom ihåg att man lefde i fiendeland, där det
gick an att taga för sig. Men hvad vill man säga om det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
