Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var det annorlunda. Minns du lilla Eva vid dörren i Barret? Stort
ansikte, stora händer och öppen mun som talade. Var tid markerar
det som är viktigt i dess kultur. Då var det händerna, som skapade,
och ansiktet, själens spegel. Nu när kvinnorna inte ammar sina barn
längre bär de omkring sina bröst framför sig och då de är sterila
visar de fram stjärtarna sina med botten full av orenlighet. Det är
framsteget det. Jag hade ju inte tänkt på det sättet förut men nu såg
jag att han hade rätt.
— Jag var bara hemma hos Carmichael en enda gång. Han hade
två små vindsrum, mycket propert inredda, uppe vid rue Payenne.
Han tog inte mot folk hemma hos sig i Paris. Jag följer seden, sade
han, i Paris tar jag inte emot i mitt hem. Men han ville visa mig
något. Under en glaskupa på bordet vid innerväggen i rummet hade
han en helt fantastisk liten ångloksmodell. Ett sådant där engelskt
tanklokomotiv i grönt och svart med guldbokstäver. Det är en
Basset-Lowke, sade han. Det var första gången sedan jag blev vuxen som
jag fick uppleva en verklig lokomotivmodell. Plötsligt blev allting
helt genomskinligt kring mig och det var som när jag var i
Stockholm på skolresa 1938 och stod framför den vackra modellen som
stod vid bagageinlämningen i vänthallen. Den kanske står där
fortfarande. It is not a toy, sade Carmichael, det är en 2 gauge modell.
Den går med ånga. Vi hade talat om proportioner och skönhet då
han bett mig följa med hem till sig för att han hade något att visa
mig. Nu kände jag med händerna på detta gröna ånglokomotiv som
Basset-Lowke tillverkat i seklets början och det var en så fullkomligt
hel lycka i mig. Det var som om jag var elva år igen och hade
kortbyxor och knästrumpor och stod i Centralstationens vänthall i
Stockholm före kriget och före allting och hade fått lyfta locket från
modellen framför mig. Jag undrar om du kan förstå det. Men så var det.
Och jag känner mig lycklig nu igen bara jag tänker på det.
— Efteråt berättade han för mig att han fått den av sin far. Han
var åtta år när han fick den och det var år 1900 precis och det var i
Lahore i Indien för där var han född och det var när det var som
hetast just innan monsunen skulle bryta ut och det var den dag han
skulle ta tåget upp till Bombay med sin mor för att åka hem till
England där han aldrig varit och börja skolan och det var sista gången
han såg sin far för tre år därefter hade fadern blivit vådaskjuten när
han var ute med Baroda och jagade. Han hade varit domare vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
