Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 2. Ankomsten till Ryssland. Giftermålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans ambassadör vid det stora nordiska hofvet och hans
bästa, dyrbaraste bundsförvant. Afgrunden vid sina fötter
märker hon ej.
Den första juni 1744 har Elisabeth åter företagit en
färd till klostret Troïtza, denna gång med pomp och ståt
och i form af ett högtidligt pilgrimståg, till fots med halfva
sitt hof. Vid sin tronbestigning hade hon afgifvit ett löfte
att upprepa denna ceremoni hvarje gång hon besökte
Moskwa, till minne af det skydd Peter den store under
strelitzernas uppror åtnjutit i det gamla klostret. Prinsessan
Sofia, som ännu var alltför klen, stannade hemma jämte sin
mor. Efter tre dagar anlände dock en kurir från
kejsarinnan Elisabeth med ett bref innehållande order till de båda
furstinnorna att ofördröjligen förena sig med det kejserliga
tåget för att medfölja vid dess högtidliga intåg i Troïtza.
Knappast ha de hunnit bli installerade i en klostercell, där
äfven storfursten infunnit sig för att hålla dem sällskap,
innan kejsarinnan inträder åtföljd af Lestocq. Hon tyckes
mycket upprörd och befaller furstinnan Johanna Elisabeth
och Lestocq att följa sig till ett angränsande rum. Samtalet
räcker länge, men Figchen gör sig ingen oro, utan lyssnar
sorglöst till sin kusins som vanligt tanklösa pladder.
Småningom tar hennes ungdom och lifliga sinne ut sin rätt,
och glömmande det obehag hon i allmänhet känner i hans
närvaro ingår hon på hans barnsligheter och skämtar och
skrattar med honom. Då återkommer Lestocq plötsligt:
»Denna munterhet får nog snart ett slut,» säger han
buttert; sedan vänder han sig till prinsessan Sofia: »Er återstår
blott att packa edra kappsäckar.» Figchen blir stum af
förvåning, och storfursten frågar hvad allt detta skall
betyda. »Det skall ni snart få veta.»
»I detta ögonblick blef det mig klart,» skrifver
Katarina i sina memoarer, »att storfursten skulle afstått från
mig utan saknad. För mig, som kände honom så väl, var
det tämligen likgiltigt, men Rysslands kejsarkrona var
mig icke likgiltig.» Kunde verkligen denna lilla flicka på
femton år redan tänka på en krona? Hvarför icke! Hon
skref sina Memoarer efter fyrtio års förlopp — ifall hon
verkligen skrifvit dem i den form som de kommit för våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
