Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 3. Katarinas andra uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Storfursten,» skrifver de Champeaux i en not ställd
till kabinettet i Wien 1758, »befans oförmodadt ur stånd
att afla barn på grund af ett hinder, som hos de
orientaliska folken afhjälpes medels omskärningen, men som han
ansåg obotligt. Storfurstinnan, som ej längre hade något
tycke för honom och ännu ej insett den trängande
nödvändigheten att få arfvingar, tog saken kallt.»
Castéra för sin del skrifver:
»Han (storfursten) greps af en sådan blygsel öfver sin
olycka, att han ej ens hade mod att yppa den, och
furstinnan, som numera endast mottog hans smekningar med
motvilja och då ej var mera erfaren än han, tänkte hvarken
på att trösta honom eller att förmå honom till att söka
några utvägar, som kunde ha fört honom tillbaka i hennes
armar.»
Framtiden har emellertid åtagit sig att ge Katarina och
hennes försvarare rätt. Hon födde barn, ja, hon fick till
och med barn med sin man, åtminstone hette det så officielt.
Och det måste också erkännas, att de medel kansleren hittat
på, för att framkalla detta resultat, hade ingen andel däri.
Huru högt man än i andra afseenden måste sätta denne
statsmans förtjänster och begåfning, är det säkert, att han
den gången ej haft någon särdeles god idé. Kanske förstod
han sig bättre på att styra ett stort rike än att leda ett
par unga makar. Själfva valet af den guvernant, som
kallades att hos Katarina efterträda den medgörliga mademoiselle
Cardel, var ej lyckligt. Marja Simonowna Tschoglokof, född
Wendrikof, som hedrades med detta uppdrag, var knappast
mer än tjugufyra år. Hon var vacker och ännu ärbar, hon
älskade sin man och hade barn; det var troligen detta, som
var grunden till det förtroende kejsarinnan och
hennes kansler visade henne. Det gällde att ställa inför de
storfurstliga makarnas ögon den dagliga åsynen och det
uppbyggliga exemplet af ett dygdigt och endräktigt par.
Exemplet artade sig tyvärr illa. Fru Tschoglokof var dygdig,
men saknade erfarenhet. Hon lyckades mycket snart att
göra sig illa tåld; hon förstod hvarken att göra sin
myndighet respekterad eller att utöfva en verksam bevakning.
Det blef snart en sport att föra henne på villospår och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
