Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 3. Katarinas andra uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eggelse till att eftersträfva förbjudna nöjen. Men icke nog
med det. Marja Simonownas man var i Wien på en
beskickning, då hans hustru kallades att tillträda sin nya
befattning. Så snart han kom tillbaka, förälskade han sig häftigt
i en af storfurstinnans hoffröknar, mademoiselle Koschelef.
Som förälskad var ban blind på bägge ögonen och gjorde
hvad han kunde, för att äfven hans hustru skulle bli det.
Midt för hennes ögon kunde alltså grefve Cyrill
Rasumowski, en bror till kejsarinnans favorit, ogeneradt göra
storfurstinnan sin kur på ett sätt, som var om icke tilltagset,
så åtminstone ytterst enträget. Några månader därefter
blef det ännu värre. Guvernantens man öfvergaf sin vackra
»freilein» och lågade själf för den, som hans hustru var satt
att bevaka. Och som storfursten för sin del sprang efter
alla mademoiselle Koschelefs medsystrar, blef det mindre än
någonsin fråga om det närmande, hvarpå fru Tschoglokof
skulle arbeta.
Det var för öfrigt, som utgången bevisade, en
besynnerlig och i och för sig olycklig idé att vilja behandla en gift
dam och en rysk storfurstinna som en liten flicka. Katarina
blef uttryckligen förbjuden att skrifva direkt och
personligen till någon, eho det vara månde, till och med till sina
föräldrar. Hon fick inskränka sig till att underteckna de
bref, som å hennes vägnar uppsattes i utrikesministeriets
kollegium, det vill säga i Bestuschefs sekretariat. Det var,
så att säga, att egga Katarina till att föra hemlig
korrespondens, som var så modernt på den tiden. Och det
begagnade hon sig naturligtvis af. Samtidigt anlände till
hofvet i Petersburg en italiensk herre vid namn Sacromoso,
en malteserriddare. Man hade ej på ganska länge sett
någon malteserriddare i Ryssland. Han var med på alla fester
och alla officiella eller privata mottagningar. En dag, då
han kysste storfurstinnans hand, smög han till henne en
biljett. »Från er mor», hviskade han så tyst, att ingen
hörde det. På samma gång gaf han henne anvisning på
en musikant vid storfurstens orkester, en landsman vid namn
Ololio, såsom en man, hvilken skulle kunna åtaga sig att
föra fram svaret. Katarina gömde behändigt brefvet i sin
handske. Det var sannolikt icke hennes första försök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
