Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 3. Katarinas andra uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och längre fram åtar storfursten sig att fullborda sin gemåls
rättfärdigande genom påtagliga argument:
»Man hade emellertid hunnit till den tid, då storfursten
kunde bo tillsammans med storfurstinnan. Som han hade
blifvit stött på kejsarinnans yttranden, ville han
tillfredsställa henne rörande de enskildheter, som hon hade önskat
veta, och morgonen efter den natt, då äktenskapet
fullbordades, skickade han till tsarinnan i ett af honom
egenhändigt försegladt skrin beviset på storfurstinnans dygd,
som hon hade uttryckt sin önskan att se. Förhållandet
mellan storfurstinnan och Soltikof blef ej stördt genom
denna händelse, och det räckte ännu i åtta år i hela sin
liflighet.»
Champeaux’ memorandum skickades i november 1758
från Versailles till Petersburg för att där tjäna som fyllnad
i markis de l’Hôpitals instruktioner, och ambassadören
bedömde detta dokument på följande sätt:
»Jag har uppmärksamt och med nöje läst första delen
af den tragikomiska historien eller romanen om
storfurstinnans äktenskap och äfventyr. Det finnes i innehållet en
bottensats af sanning; stilen förskönar det, men på nära håll
förlora dessa äfventyr en del af den betydenhet, som hjältens
och hjältinnans namn gifva dem. Herr Soltikof är en
fåfäng man, en rysk sprätt, det vill säga en okunnig människa
utan smak och utan förtjänst. Storfurstinnan kan icke tåla
honom, och allt hvad som säges om hennes korrespondens
med herr Soltikof är skryt och osanning».
Vid den tiden hade dock Katarina redan gjort
bekantskap med Poniatowski och, som l’Hôpital ytterligare säger:
»hon hade lärt känna skillnaden mellan dessa båda».
Den franske diplomatens berättelse motsäger för öfrigt
i mer än en detalj Katarinas egen i hennes memoarer, och
allt hvad vi från andra håll fått veta i detta ömtåliga ämne
bidrar till att försvåra sakens fullständiga utredning. Till
både kropp och själ, i synnerhet till karakteren, liknade Paul
sin legitime far. Nästan ingen af hans samtida har
emellertid erkänt hypotesen af detta faderskap. Andra antaganden
uppkastades vid denna tid. »Detta barn,» skref en dag
markis de l’Hôpital, »påstås tillhöra kejsarinnan själf (Elisabeth),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
