Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oroa er inte för det där ni vet; jag har haft tid att
bränna allt.»
Den gamle räfven hade ej låtit fånga sig i snaran.
Katarina kan således djärft gå på. Den tiden är förbi, då hon
på inrådan af fru Kruse, en af sina hofdamer, hade tagit
för vana att vid minsta förebråelse från kejsarinnan alltid
svara: »Jag har felat, mor lilla», hvilket tycks ha haft en
utmärkt verkan. Markis de l’Hôpital, hvars råd hon
inhämtar, sannolikt för att vilseleda honom rörande sina
afsikter, uppmanar henne fåfängt att göra afbön hos
kejsarinnan. Det tänker hon minsann inte på! Att börja med
inleder och underhåller hon — med tillhjälp af Stampke,
Poniatowski, sin kammartjänare Schkurin — en liflig
korrespondens med Betuschef och de andra fångarne, som
inbegripits i den mot honom riktade anklagelsen: juveleraren
Bernardi, den ryske språkläraren Adadurof och Jelaghin, en
vän till Poniatowski. En betjäntgosse, som man låtit f. d.
kansleren behålla hos sig, nedlägger och hämtar biljetterna
i en tegelhög, som förvandlats till breflåda och som för öfrigt
tjänar två ändamål, ty kärleksbrefven till och från
Poniatowski gå också den vägen. Polacken stämmer möte med
henne på operan om kvällen, och Katarina lofvar att komma
dit, kosta hvad det vill. Hon har mycket svårt för att
kunna hålla sitt ord, ty storfursten, som planerat för sin
kväll och icke vill, att hans gemål skall korsa hans planer
genom att föra bort sina hoffröknar och i synnerhet en af
dem, »freilein» Worontsof, opponerar sig i sista stunden
mot denna utflykt. Han till och med kontramanderar de
befallningar, som storfurstinnan gifvit, och förbjuder, att
man spänner för hennes vagn. Katarina griper tillfället i
flykten: hon skall på teatern, hon skall gå till fots, om så
behöfs, men innan dess skrifver hon till kejsarinnan och
beklagar sig öfver den dåliga behandling, hvarför hon är
föremål å storfurstens sida, och ber henne om tillåtelse att få
återvända till sina släktingar i Tyskland. Detta, att nödgas
skamset bege sig tillbaka till sitt hemland, till
fädernehärdens inskränkta horisont och tarflighet för att ej säga
armod, är, det kan man väl tänka sig, hvad hon mest
fruktar af allt i världen. Hvart skulle hon för öfrigt bege
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
