Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 2. Kampen om tronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ingen,» skref baron de Breteuil, »är mera trägen att
bevisa salig kejsarinnan de sista plikterna, hvilka enligt den
grekiska religionen äro mycket invecklade och fulla af
vidskepelse, hvaråt hon säkerligen skrattar, men prästerna och
folket tro henne vara djupt gripen och hålla henne räkning
därför.» Det finns ännu ett porträtt af henne i sorgdräkten,
som hon vid denna tid ständigt bar. Hon visade sig lika
sträng i att iakttaga de religiösa bruken, fastor, köttförbud,
helgdagar, för hvilket allt Peter visade det oinskränktaste
förakt. Under en högtidlig mässa, som sjöngs i slottskapellet
vid Trinitetsfesten, såg den österikiske ambassadören med
förvåning kejsaren promenera helt ogeneradt i kyrkan och
prata med hög röst under gudstjänsten med hofvets herrar
och damer, då däremot kejsarinnan satt orörlig på sin plats
och tycktes försjunken i bön.
Peter, som alltid var häftig och blef det allt mer och
mer, förifrade sig oupphörligt, ja, utdelade till och med
handgripliga tillrättavisningar till sin omgifning,
stordignitärerna och hans trognaste tjänare, offentligt inför det
församlade hofvet. Narischkin, Mjelgunof och Wolkof fingo
hvar och en i sin tur undergå en sådan behandling. Katarina
var själfva mildheten. Alla, som kommo i hennes närhet,
måste prisa hennes nedlåtenhet, jämna lynne och älskvärdhet.
Gentemot kejsarens brutaliteter, för hvilka hon själf var
offer, iakttog hon den värdigaste och mest sympativäckande
hållning, utan att tillåta, att man visade henne medlidande
eller öppet konstaterade hennes förnedring. Under den
mycket omtalade banketten, hvarvid hon blef kallad »gås»,
fällde hon några tårar, just lagom för att röra dem, som
bevittnade detta pinsamma uppträde; sedan vände hon
sig genast till grefve Strogonof, som stod bakom hennes
länstol, och bad honom berätta henne någonting roligt, så
att hon fick skratta, och som kunde afleda de närvarandes
uppmärksamhet.
En kort tid dref hon sin förställningskonst ända därhän
att visa sig älskvärd och tillgänglig mot Peter själf. De
diplomatiska brefskrifvarne antecknade ett oväntadt
närmande mellan de bägge makarna. Kejsarinnan visade sig,
leende och älskvärd, på kejsarens supéer, midt upp i öl- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
