Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 1. Utseende. Karakter. Temperament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pugatschefs uppror. Men en månad därefter skrifver hon
åter:
»Som ni vet, finns det utom jag i min svit ett annat
jag... Det är furst Repnin, en mycket glad ambassadör
och en förträfflig reskamrat, som jag tar med mig till Moskwa
utan krus och som får antaga det för hans mission nödiga
allvaret hvar han vill, men inte tillsammans med mig.»
Det är genom att svara i samma ton som Grimm
bibehåller sin gunst och sin ställning som förtrogen. Om han
tar sig för att byta om ton vid den af kejsarinnan själf —
icke alltför länge — begråtna svärdotterns frånfälle,
återkallar hon honom genast till ordningen:
»Jag svarar aldrig på jeremiader; man skall inte tänka
på saker, som äro ohjälpliga. Då de döda äro döda, skall
man tänka på de lefvande...»
Hon är emellertid lättrörd och har, som vi ha sett, ej
långt till tårarna. Hon gråter vid sin son Pauls afresa, då
han skall bege sig af till armén, som i Finland skall slåss
med svenskarne, fastän hennes son Paul just icke ligger
henne så nära om hjärtat. Hon gråter, då hon får
underrättelse om amiral Greighs död. Schrapowiçki har antecknat
en hel mängd dylika tillfällen, då hon lagt sin känslighet
i dagen. Då hon får veta, att Patjomkin ej mera är till,
är det en riktig störtsjö af tårar. Men solen är aldrig långt
borta. Och liksom alla slags pröfningar glida också åren
förbi detta lyckliga lynne utan att göra det någon skada.
Se här ett bref från hennes sextiofemte vinter. Det har
kanske en anstrykning af melankoli, men barnlekarna ha
ännu ett muntert eko, och blindbocken har icke förlorat
sina rättigheter:
»I förgår, torsdagen den 9 februari, var det femtio år
sedan jag anlände med min mor till Moskwa. Jag tror, att
det här i Petersburg ej finns tio personer, som erinra sig
denna min ankomst. Det är först och främst Betzki, som
är blind, orkeslös, mer än barn på nytt och som frågar de
unga herrarne, om de ha känt Peter I. Det är grefvinnan
Matuschkin, som med sjuttioåtta år på nacken dansade på
bröllopet i går. Det är öfverste munskänken Narischkin,
som var kammarherre vid hofvet, då jag kom, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
