Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 3. Åsikter och grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, tveka ett ögonblick och sedan lägga ner handlingen
ounderskrifven i en låda. Hon kan ej återhålla en åtbörd
af förvåning, och Katarina, som märker det, tillfredsställer
genast hennes nyfikenhet. Det gäller en dom, som hon skall
underteckna, för att den skall få laga kraft. Men som hon
varit vid dåligt lynne alltsedan morgonen, har hon varit
rädd för att vara för sträng, som det har händt henne i
dylika fall. Hon har därför tagit sitt parti och uppskjutit
saken till morgondagen.
Under Pugatschefs uppror 1774 påträffa vi följande
reflexion i ett bref från kejsarinnan till Sievers:
»Enligt all sannolikhet skall detta sluta med
hängningar. Hvilka utsikter för mig, som inte tycker om
hängningar! Europa skall tro, att vi gå tillbaka till Iwan
Wasiljewitschs tider.»
Man ser, hur hon brottas med de oundvikliga följderna
af sin styrelse och det politiska system, som sammanhänger
därmed, huru hon vädjar till det »upplysta» Europas dom.
Ack, tyvärr, det »upplysta» Europa tänkte alls icke på att
hejda henne på det sluttande plan, dit tyngden af det
klumpiga autokratiska maskineriet fört henne. Voltaire var
beredd att erkänna, att hängningsstraffet hade sina goda
sidor, då det gällde att använda det för att befria Katarina
den stora från hennes fiender. Till och med en kvinna,
fru Bjelke, rådde 1767 sin kejserliga väninna att kväfva
det motstånd, som biskopen af Krakau gjorde mot henne
i Polen, genom att skicka prelaten till Kamtschatka.
Katarina lydde slutligen rådet. Om icke i Polen, där det
icke hade sig så lätt, på grund af det arbete hon där hade
att utföra, så åtminstone annorstädes försökte hon länge
att vara trogen mot det frisinnade programmet, som hon
definierade sålunda i ett bref till Sievers:
»Ni vet bättre än någon, huru jag afskyr våld. Under
alla förhållanden har jag föredragit milda och hofsamma
medel.»
Men till och med i Warschawa drömde hon ibland om
det omöjliga tillämpandet af dessa grundsatser. Bland
anteckningar af hennes hand, skrifna i maj 1772, finnes ett
förslag till instruktioner för guvernörerna i de polska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
