Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 3. Åsikter och grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
provinser, hvilka enligt delningsfördraget skulle införlifvas med
Ryssland; detta förslag skulle vara ännu en tillökning i
Katarina den storas ära och nästan en ursäkt för att hon
deltagit i plundringsdådet —, om det någonsin verkställts.
»Ni måste se till,» skref kejsarinnan, »att det vid dessa
provinsers läggande under vår spira blir ett slut på allt
förtryck, alla förföljelser, orättvisor, rofferier, mord, på
den förfärliga tortyren vid rättegångar och äfven på alla
grymma straff. Med ett ord, vi önska, att dessa provinser
icke allenast blifva oss underlagda, utan att ni äfven
bemödar er att fästa själfva invånarnes hjärta vid vårt rike
genom en god, väl ordnad, rättvis, öfverseende, mild och
mänsklig styrelse.»
På samma gång antydde Katarina, hvad hon menade
med en »rättvis» och »mänsklig» styrelse, i en följd af
paragrafer, hvaraf en för rikets nya undersåtar stipulerade
rätten att bibehålla sina nationella lagar och seder samt
privilegiet af en autonom rättsskipning jämte användandet
af det egna språket. Många polacker skulle ännu i dag ej
begära mera.
Dessa ädelmodiga ingifvelser stodo i samband med en
af de idéer, som voro fastast rotade i kejsarinnans sinne.
En dag, då man i hennes närvaro öfverlade om sättet att
återställa ordning och lugn bland de oroliga
tscherkesserstammarna, föreslogo somliga ett ingripande med vapenmakt,
andra kraftfulla administrativa åtgärder, men Katarina
uttalade sin åsikt på följande sätt: »Jag känner blott till ett
verksamt medel: ett civiliseradt lif i välmåga, som skall
mildra dessa folks seder.» Under det första turkiska kriget,
1770, då Rumiantsof rapporterat till henne, att en af hans
kolleger, general Schtofeln, i Moldau brände otaliga städer
och byar, gaf kejsarinnan fritt lopp åt sin harm: detta sätt
att föra krig påminde om de ryska härarnas gamla bedrifter
vid Wolga och Sura. Hon var ej angelägen om att väcka
dessa minnen eller att låta Ryssland sjunka tillbaka mot
urtillståndet. Hon var ganska missnöjd öfver »det om
Ispahan påminnande utseende», som Moskwa till och med i
fredstid bibehöll och som hon hoppades förmå det att lägga
bort, »om hon också skulle bli ond». Hon ville ha ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
