Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 2. Inre politik. (Den politiska polismakten. Lagstiftning. Förvaltning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den lagstiftande församling, som skulle bringa kejsarinnans
tankar i verklighet. Själfva idéen med denna Instruktion
att sålunda upprätta för lagstiftarne en obligatorisk stomme
för deras arbeten, utformad i några utländska tänkares
hjärnor, i stället för att uppmana dem att rådfråga landets
seder, bruk och traditioner, idéen att på förhand sätta ett
enskildt initiativ i stället för ett samfäldt initiativ af
myndigheter, hvilka konstituerats för att stifta lag och som man
sålunda inskränker till den tarfliga rollen af bulvaner, denna
idé är helt och hållet voltaireansk. Ferneypatriarken fäste
ej heller från början den ringaste vikt vid denna församling.
Han betraktade den endast som ett tillfälle att göra sina
principer i fråga om religiös tolerans gällande. Katarina
hade talat om, att flera religioner, den grekiska,
muhammedanska eller till och med hedniska, skulle mötas i den
förestående lagstiftningen, och detta perspektiv, hvarmed hans
fantasi hade sysslat, lockade honom. Han skulle ha velat
skicka hela Sorbonne till Moskwa. Men beträffande själfva
lagstiftningsarbetet ansåg han, att Katarina bättre skulle
reda sig därmed på egen hand.
Katarina tog i början sin lagstiftande församling på
fullt allvar. Tanken på att sammankalla en sådan var icke
ny, ej ens i Ryssland. Redan 1648 hade en lagbok,
författad på tsar Alexejs befallning, blifvit läst och diskuterad
på ett möte af notabler. År 1720 sammanträdde en
lagstiftningskommitté, där Peter I till och med satte in
utländingar, men dess arbeten ledde ej till något resultat. Under
de sista åren af den store tsarens regering, uppträdde en
högst originell tänkare, som man, åtminstone relativt till
omgifningen, skulle kunna kalla en rysk Montesquieu, en
filosof, som på samma gång är donaubonde, Iwan Possoschkof,
och predikade inkallandet af en församling af ombud från
alla samhällsklasser. Det blef åter fråga därom under
Katarina I, Peter II och Elisabeth. Men tvärtemot det vanliga
förhållandet — och detta sprider ljus öfver tillståndet i det
dåvarande Ryssland — utgick motståndet mot dessa försök
att vädja till folket från folket själft. Det folkliga
elementet vägrade att bistå staten med lagstiftningsarbetet, som
den hittills skött ensam. Katarina II föresatte sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
