Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 3. Yttre politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stöd, blef följden. Han hoppades ännu, att vederlagsteorien,
som då var på modet inom den europeiska statsrätten, endera
dagen skulle inbringa honom en ersättning. Han skulle
göra sina rättigheter gällande, när segern hade bekräftat
dem, och han beslöt sig till sist för att rycka i fält just för
att få kanonens vältalighet på sin sida. Men segern ville
ej infinna sig. Kriget gick olyckligt för de bägge
bundsförvanterna, men i synnerhet för Josef, och nu hade han
endast rättighet att tiga. För öfrigt kunde det ej längre
bli tal om någon delning: björnen ville ej släppa till sitt
skinn.
Josef II hade alla misslyckade eröfrares öde. Men själfva
hans språk under afslutandet af 1781 års fördrag bevisar,
att han därvid behöll hela sin kallblodighet och uteslutande
tänkte på sina egna intressen. Han ådagalade till och med
så föga osjälfviskhet, offervillighet och tillmötesgående, att
alliansen ej kunde få den reguliera formen af diplomatiskt
aktstycke, emedan kejsaren envist vägrade att bevilja alternat,
d. v. s. att den ene undertecknarens namn skulle inneha
främsta platsen på det ena af de bägge alliansexemplaren
och den andres namn stå först på det andra, så som
Katarina ville ha det. Man nöjde sig med att växla några
bref, hvari man räknade upp de ömsesidiga förpliktelserna.
Den, som skenade i väg, om man tillåter oss begagna ett
så hvardagligt uttryck, var vid detta liksom vid så många
andra tillfällen den eldiga, häftiga Katarina. Vänskapen
med Österrike öppnade för henne, det tviflade hon ej på,
Konstantinopels portar, och Josef hade »örnblick», det var
hon säker på. Ännu femton år därefter skref hon till Grimm:
»De ha haft en örn, men icke uppskattat honom!» Josef
skref till Kaunitz dagen efter sitt sammanträffande med
kejsarinnan i Mohilef: »Man måste veta, att man har att göra
med en kvinna, som endast frågar efter sig själf och bryr
sig lika litet om Ryssland som jag gör det; därför måste
man kittla henne.» Katarina svärmade och drog ut på
äfventyr, Josef iakttog och beräknade sina ord liksom sina
handlingar. Det var svärmeriet, som segrade öfver
beräkningen; den mänskliga klokskapen har fått många sådana
läxor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
