Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 3. Yttre politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Orscha. Petersburg har således tänkt på saken, innan
Berlin gjorde det, det är visst. Men hvad betyder denna
visshet? En aldrig så ytlig kännedom om tidens politiska
rörelser, de i kanslierna alltsedan århundradets början
afhandlade problemen och de diplomatiska hemligheterna, som
länge varit i hvar mans mun, leder till upptäckten af det
faktum, att hvarken Fredrik 1769 eller Zahar Tschernischof
1763 behöfde anstränga sin hjärna för att utkläcka en idé
— som redan var hela världens tillhörighet. Polens
delning? Därom hade alla människor talat sedan den siste
Jagellos död 1572. Det gällde endast att ta första steget,
att finna någon, som ville hålla i skaftet. Var det Katarina,
som åtog sig det? Eller Fredrik? Ingendera, det är
återigen en punkt, som är ofantligt lätt att fastställa. Den
rollen tillföll den tredje tjufven, nämligen Österrike.
Genast i början efter sin tronbestigning sökte Katarina
locka sin vän kungen af Preussen att, liksom hon, kasta
förälskade blickar på Polen. Hon skref visserligen till
Kayserling, sin ambassadör i Warschawa: »Säg till mina vänner
och fiender, att jag är kejsarinna af Ryssland och att det
icke är någon annan vilja än min som gäller, då jag vill»;
hvilket var att anslå en ton lämpad efter den ställning
Ryssland alltsedan Peter I förvärfvat sig på Weichselns
stränder; men på samma gång visade hon sig otålig att få Fredrik
till medspelare. Fredrik önskade tydligen ingenting högre
och åtog sig att välja område för den gemensamma aktionen:
det blef dissidentfrågan. Ryssland skulle ingripa till förmån
för dissidenterna af grekisk trosbekännelse, Preussen för
protestanterna; så skulle man bereda sig en möjlighet att
ha ett finger med i ledningen af alla republikens inre
angelägenheter. Valet var icke gynnsamt för Preussen, och det
insåg Fredrik snart. Det fanns få protestanter i Polen, men
däremot många grekiska katoliker; de bägge medspelarne
voro icke jämnspelta. Den, som kände sig mindre gynnad,
ville afbryta spelet, men det var för sent, Ryssland ryckte
framåt. Fredrik försökte att blanda bort korten; han
öfvergaf dissidentfrågan och slog ner på frågan om konstitutionella
reformer, men då gled Ryssland undan. Det envisades att
vilja beskydda dissidenterna, men öfverlämnade åt polackarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
