Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Tredje boken: Filosofernas väninna - 3. Katarina som pedagog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anatomi, och liksom utflykterna till hofvets frivola och
fördärfvade värld.
Katarina är, som man har anmärkt, den första ryska
suverän, som tänkt på kvinnornas uppfostran. Hon gaf sitt
verk den storartade omfattning, som man återfinner i alla
hennes skapelser och som tycks vara en naturlig
utströmning af hennes personlighet. Men hon har där också
försöksvis tillämpat grundsatser, hvilkas värde och innebörd
hon ej tillräckligt mätt. Af de element hon sålunda infört
i sitt köns intellektuella och moraliska utveckling, ser man
ännu frukterna i Ryssland, och det är kanske icke det bästa
man där finner.
Af kejsarinnans förtroenden till Grimm ha vi för öfrigt
kunnat bedöma, huru långt hon efter femton års regering
kommit i sina studier och sin personliga uppfattning af
denna svåra fråga: hon handlade helt och hållet på måfå,
samlade principer och idéer för sina uppfostringsplaner,
liksom hon samlade soldater för sina eröfringsplaner. I de
mycket talrika pedagogiska skrifter hon efterlämnat
omväxla sunda tankar och sinnrika iakttagelser med de mest
paradoxala påståenden, t. ex. att »studiet af språken och
vetenskaperna bör innehafva den sista platsen i uppfostran»,
eller att »kroppens hälsa och själens böjelse för det goda
äro hela uppfostran». Den upplysta despotismens idé, som
tar sig uttryck i lärjungens blinda lydnad under läraren,
sammanjämkas i hennes tankar och skrifter endast
någorlunda hjälpligt med idéen om den progressiva utvecklingen
af den själfständighetsanda man bör arbeta på att bibringa
barnet. Det hela är osammanhängande. Katarina insåg
tydligt, att det sätt att uppfostra de unga ryssarne, som
brukats på hennes tid, hvarken gjorde dem eller Ryssland
någon nytta, och hon erkände villigt nödvändigheten af en
systemförändring som absolut villkor för den nationella
utvecklingen. Men det var också det enda hon hade klart
för sig beträffande hela detta ämne. På hennes tid och på
den plats hon intog, efter Anna, Elisabeth och Peter III,
var det redan någonting att ha gjort denna upptäckt och
bibehållit denna öfvertygelse. Men äran att ha lagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
