Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Fjärde boken: Katarina i hvardagslag - 3. Favoritsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det kejserliga palatset prydde favoritens våning och »hvilkas
värde hon ej själf vet». I utbyte begär Katarina endast
ett års frånvaro. Efter ett år skall för detta favoriten bättre
förstå situationen. Katarina för sin del »skall aldrig glömma,
hvad hon har Gregor Orlofs familj att tacka för, ej heller
de talanger, hvaraf han personligen prydes, och huru
nyttiga de kunna vara för fäderneslandet». Hon söker endast
»det ömsesidiga lugn, som hon vill helt och hållet bevara».
Det är möjligt, att det i detta sätt att göra upp saken
finns en viss farhåga för att ådraga sig fiendskap af en
familj, som hon själf gifvit så stor makt i sitt rike; men finns
det ej också en kvarlefva af rörd ömhet? Elfva år
därefter, då Katarina får underrättelse om för detta favoritens
död, skrifver hon:
»Förlusten af furst Orlof kom mig att gå till sängs
med stark feber och så häftig yrsel om natten, att de måste
låta mig åder.»
Det är i juni månad 1783 hon erhåller den olyckliga
nyheten, och två månader därefter, då hon far till
Fredrikshamn, för att möta den svenske kungen, förbehåller hon
sig, att denne ej skall tala om katastrofen, som ännu gör
henne helt uppskakad. Hon är för öfrigt den första, som
talar därom, men hon gör våld på sig själf för att dölja sin
rörelse och den storm, som påminnelsen om ett så gammalt
förflutet alltjämt framkallar i hennes hjärta. Hon har
emellertid gifvit flera efterträdare åt denne älskare, som i
det afseendet ersatts långt före sin död. Var det, som
Grimm tror, blott en nyck, som 1778 kastade henne i
Korssakovs armar?
»Nyck? Nyck?» svarar hon sin förtrogne. »Vet ni, det
passar inte, då man talar om Pyrrhus, kung af Epirus (det
är det tillnamn hon ger den nye favoriten), målarnes
stötesten, skulptörernas förtviflan. Det är beundran, min herre,
det är hänförelse, som naturens mästerverk ingifva! Allt
vackert faller till marken och krossas som afgudabelätena
inför Herrens ark, inför den Stores (sic) karakter. Aldrig
gjorde Pyrrhus en åtbörd, en rörelse, som ej var ädel eller
behaglig. Han är strålande som solen, han breder glans
omkring sig. Allt detta är icke förkvinnligadt, utan manligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
