Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Fjärde boken: Katarina i hvardagslag - 3. Favoritsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»En allvarsam febersjukdom, som han inte går igenom.»
Han ville nödvändigt ha bort kejsarinnan, ty han ansåg
sjukdomen smittsam. Det var, så vidt vi kunna förstå, difteri.
Katarina tvekade ej ett ögonblick mellan klokhetens
ingifvelser och hjärtats. Hon kände snart oroande halssymptom,
men hon trotsade faran. Tio dagar därefter dog Lanskoj i
hennes armar. Han var då tjugusex år. Låt oss lyssna till
den af döden öfverraskade älskarinnans klagan:
»Då jag började detta bref, simmade jag i ett haf af
lycka och glädje, och mina tankar gingo så fort, att jag ej
visste, hvart de togo vägen. Nu är det ej längre så; jag
tillstår, att jag är försänkt i den lifligaste smärta, och min
lycka är ej mer: jag trodde, att äfven jag skulle dö af den
oersättliga förlusten af min bäste vän för åtta dagar sedan.
Jag hoppades, att han skulle bli min ålderdoms stöd; han
beflitade sig därom, han utvecklade sig, han hade tillägnat
sig alla mina tycken. Det var en ung man, som jag
uppfostrade, som var tacksam, mild, rättskaffens, som delade
mina sorger, då jag hade sådana, och äfven mina fröjder.
Med ett ord, jag har gråtande den olyckan att säga er, att
general Lanskoj ej är mer... och mitt rum, som förr var
mig så kärt, har blifvit en tom håla, där jag släpar mig
fram som en skugga: strax före hans död fick jag ondt i
halsen och en förfärlig feber; sedan i går är jag dock
uppstigen, men matt och så djupt bedröfvad, att jag i
närvarande stund ej kan se ett mänskligt ansikte utan att mina
ord kväfvas af gråt. Jag kan hvarken sofva eller äta, att läsa
tråkar ut mig och skrifva orkar jag icke. Jag vet icke,
hvad det skall bli af mig, men hvad jag vet, det är, att
jag aldrig i mitt lif har varit så olycklig som sedan min
bäste och älskvärde vän sålunda öfvergaf mig. Jag har
öppnat min låda, funnit detta påbörjade bref och skrifvit
dessa rader, men jag förmår ej mera...»
Detta är dateradt 2 juli 1784. Först två månader
därefter återtar hon sålunda sin korrespondens med Grimm:
»Jag tillstår, att jag hela denna tid varit oförmögen
att skrifva till er, emedan jag visste, att det skulle plåga
oss bägge två. Åtta dagar sedan jag skref mitt bref till er
i juli, fick jag besök af grefve Fedor Orlof och furst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
