Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Fjärde boken: Katarina i hvardagslag - 3. Favoritsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka till södern med sammanbitna tänder, men träffad i
hjärtat, och snart kom döden i rättan tid för att bespara
honom onådens bittraste förödmjukelser. Katarina hade
emellertid gjort allt i världen för att förmå honom att gilla
hennes nya val, och de bref, som bära prägel af denna
sträfvan, äro ej de minst egendomliga i den samling, hvarur
vi redan lånat åtskilligt. Komplimanger, älskvärda
uppmärksamheter, fint smicker, till och med oväntade utbrott
af ömhet riktas där till den redan undanträngde vännen
från den segrande älskaren, från »gossen», »lille svarten»,
som hon gärna kallar den nye favoriten. »Gossen,» skrifver
hon, »tycker, att ni har mera esprit och är roligare och
älskvärdare än hela er omgifning, men säg inte ett ord om
detta, ty han vet inte, att jag vet det.»
Men Patjomkin låter ej tjusa sig. Han ser sitt
inflytande försvinna; han känner, att denna gång är hela
fästningen tagen och icke blott det hörn af det kejserliga
palatset, näst intill hennes majestäts enskilda våning, som han
så beredvilligt afstått, utan också den andra helgedomen,
där han, tack vare de forna ederna, alltid hoppats äga så
säker tillflykt. Äfven den skulle tas ifrån honom.
Han hade redan förut en gång blifvit allvarsamt
uppskrämd. Bland hans rivaler fanns det en före Subof, som
Katarina tycks ha älskat så som hon hvarken älskat förr
eller eenare. Den kärlek, som Lanskoj ingaf henne, liknar
hvarken den hon visade Patjomkin eller någon af de känslor,
som ha fyllt hennes på växlande intryck så rika lif. Men
Lanskoj var icke ärelysten, och det blef ej Katarina
förunnadt att behålla honom länge. Den vackre, unge mannen,
som i fyra år utgjort hennes lifs glädje och i hvilken alla
hennes tankar, känslor och önskningar koncentrerade sig
som i en strålande brännpunkt, den mest afhållne, bortkelade
och firade af favoriter, kände sig den 19 juni 1784 angripen
af en hemlighetsfull sjukdom. Den tyske läkaren Weikard
kallades skyndsamt från Petersburg till Tsarskoje-Sjelo. Det
var en vetenskapsman af den äkta tyska sorten, en rättfram
natur, föga i stånd till någon hänsynsfull skonsamhet.
Katarina, som satt vid den sjukes säng, frågade oroligt:
»Hvad är det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
