- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
57

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Supén är serverad i biblioteket. Jag ber er
förlåta, att jag icke delar den. God natt, mina herrar!»
Och med en rörelse full af behag helsade hon oss lätt^
tog barnet vid handen och försvann i de inre rummen.

Y i stodo ensamma qvar.

»Kasimir,» sade jag, »önskar du verkligen få din
hustru frisk?»

»Dina frågor äro i sanning»–.?

»Håll inne med dina anmärkningar *öfver ’mina
frågor,» sade jag allvarsamt. »Hennes helsa är angripen
till oroande grad, och skall hon kunna räddas, så måste
hon blifva lycklig, Kasimir.»

»Det ligger beklagligen hors de mon pouvoir,» sade
han med ett skratt, som ljöd hårdt och klanglöst i
mina öron. »Det är den gamla historien. Hon älskade
en kusin, en fattig sate, men offrade sig sjelf och
honom i tillbedjan för guld eller namn eller ära, eller
hvad du behagar gifva det för benämning. Se på allt
detta,» — och han gjorde en rörelse inåt salongen, der
ljusen i silfverstakarna belyste de dyrbara taflorna, de
mjuka mattorna och de förgylda speglarna samt utåt
parken, der månen lugnt blickade ned öfver de täta
grupperna af sekelgamla trän — »är det icke skönt
alltsammans, och ändå har allt detta måhända varit
den snara, som till döden insnärjt trenne menniskolif,»
derefter återtagande sin vanliga halft gäckande
likgiltiga ton tilläde han: »Jag fick veta det, först då det
var för sent att ändra. Voilà tout!»

Han gick hvisslande mot dörren, men vände om
igen, lade båda sina händer på mina axlar och sade:

»Tack för du kom, du gamle gosse. Välsignelse
öfver ditt ärliga hjerta! Försök att finna dig —jag är
konstig — jag vet det — men — haf tålamod med mig.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kavagkant/1/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free