Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Kemien och brödfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
re rustica”) och den på Neros tid verkande Columella
i hans ”Rei rusticæ libri XII” ha framhållit den stora
betydelsen av jordens gödsling, varvid endast de så
kallade naturliga gödselmedlen togos i betraktande.
Detsamma är fallet med de talrika uppgifter om gödsling,
som finnas i gamla skrifter från dåtidens högst
kultiverade länder Egypten, Indien och Kina. Den förste som
synes haft en uppfattning om salters betydelse för
jordbruket och om jordens utsugande genom salternas
bortförande var den snillrike Palissy (1510-1589). För
omkring två hundra år sedan lärde den engelske
lantmannen Jethro Tull, den första såningsmaskinens uppfinnare,
att jordens fruktbarhet ökas genom uppluckring, men
antog enligt den tidens primitiva kemiska uppfattning att
ej blott växtens organiska utan även dess oorganiska
beståndsdelar uppkomma ur vatten, en lära som också
omfattades av Uppsalaprofessorn Wallerius, vars arbete
”Åkerbrukets chemiska grunder” (1761) anses som den äldsta
läroboken i lantbrukskemi. Även Davy (1778-1829) och
Berzelius (1779-1848) inlade stora förtjänster om
åkerbrukskemien för omkring hundra år sedan. Samtidigt
verkade Genève-professorn N. J. de Saussure
(1767-1845) som kraftigt framhöll salternas betydelse för
växtnäringen. Han ansåg också att mull, humus, är ett
gödningsämne, vilken lära upptogs av den framstående
lantbruksforskaren Thaer (1752-1828), som förnekade
mineralsalternas betydelse såsom växtnäring. Den store
Liebig (1803-1873) bragte genom sin ”Die organische
chemie in ihrer anwendung auf agrikultur und
physiologie” (1840) den Palissyska läran till heders. Han
underskattade emellertid humusens betydelse, vilken
huvudsakligen beror på dess kvävehalt, varför en häftig,
långvarig strid uppstod, som slutade med kväve-näringens fulla
erkännande, förnämligast tack vare arbeten av fransman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
