Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Skymningsbrasan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYM KINGSBKASAN
43
hnru ofta ha ej sedan under alla åldrar tårar torkats i
brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus
blickat in i de dolda gömslena af sin egen eller en annans
själl Huru många rika minnen hafva ej genom brasans
trollmakt blifvit frambesvurna!
Man vet icke riktigt hvad en brasa är, om man ej
’firat skymning invid en dylik, som flammat ur spiseln i
(någon gammal bondstuga eller prästgårdssal eller kanske
allra hälst i en herregårdssalong, en brasa, hvars sken
fladdrande lekt öfver de träpanelade väggarna, belyst de
mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas prismer,
kallat fram ur halfskymningen alla röda färgstänk i de
gamla broderierna, all förgyllning på de antika stolarna
och uppfört fantastiska dansar i det höga taket. Under
tiden måste en kvinnlig familjemedlem af en föregående
generation berätta — på det äkta konstnärliga, stilla sätt,
där berättaren själf försvinner. En berättarkonst, som gör
alla romantiska släkt- och ortkrönikor samtida, lefvande,
förfärande och förförande. Medan man, stirrande på eldens
lekande tungor, lyssnade till den lugna, lidelsefria
stämman, vaknade kanske for första gången aningen om lifvets
tragik: om lidelser, förtärande som eldslågor, om känslor,
dem stora vattuströmmar icke kunna utsläcka.
Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i sådana
skymningsstunder, utom när två människor i ett nytt hem
blicka in i den, under drömmen om lycka genom hvarandra,
eller när den flammar som glädjebloss från härden i ett
återfunnet hem.
Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl
som altaret, har egentligen aldrig upphört i våra
nordliga bygder, där elden under en stor del af året ersätter
solens värme och ljus. Spåren af denna religiösa dyrkan
lefva ännu i månget folkord, mången folksed ända från
de tider, när vikingar, under af stockelden sotad ås,
samlades till sagoförtäljande dryckeslag.
Hvad brasan dag ut och dag in ännu är för
fattigman på svenska landsbygden, det anar endast den, som
en höstafton farit förbi bygdens små stugor och i brasans
fladdrande ljus sett barnen samlade kring mor, som kokar
gröten eller spinner på sin röck, medan de med hög röst
läsa sin läxa i eldskenet, en stund som ger glans och
skönhet äfven åt den tarfligaste omgifning. Och far ökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
