Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Skymningsbrasan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
SKÖNHET FÖ Ii ALLA
farten af sina nyss så trötta steg, när han ser det vänliga
eldskenet lysa ur de små rutorna!
Det är en ännu återstående rikedom för landsbygdens
lattiga att, huru stora deras umbäranden än annars äro, de
mera sällan än deras likar i staden behöfva sakna eldens
lifgifvande inflytande. I fattigmans stuga ersätter den
från spiselhällen sprakande tallvedsbrasan delvis varma
kläder och närande rätter, lampor och ljus, taflor, musik
och poesi. Det var detta den franske diktare visste, som
svarade sin dotter, då hon sporde honom om de båda
glimmande punkterna vid synranden:
Tvänne världar, mitt bum, tvänne världar:
fattigmans eld är en, den andra en stjärna . . .
Men äfven i fråga om de burgna hemmen finnas de,
som mena att hemkärleken står i så oupplösligt samband
med eldstaden, att den aftager med denna och alldeles
upphör i do land, där elden endast brukas att koka vid !
Så mycket af sanning ligger väl i denna mening, att arten
af hemkänslan utan tvifvel är cn annan hos de folk, där
inga brasor behöfvas.
Men dessa söderns folk äga då en ersättning i rikare
solflöden och i allt det myckna goda, som därmed
sammanhänger. De nordbor åter, som ej bland sina käraste
barndomsintryck ha brasan — och dessa stackars
människor bli i kaminernas dagar allt flera — dessa
nordbor få däremot ingen ersättning. De blifva, om icke
sämre, så dock alldeles afgjort fattigare än de, som äga
denna heliga eld bland sina minnen. Och därför bör livar
och en, som kan det, låta sina barn växa upp med
brasans glädje.
:j: si:
Under dessa funderingar öfver brasan glömde jag
nästan min egen, som dock föranledt dem.
Skörnado lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid
den lättaste beröring falla i sär med rödglödande kol,
som snart skulle kallna till en handfull aska, enda
återstoden af hvad som en gång var den fina resningen af
en glänsande, hvit björk, som speglat sin mjälla vårgrönska
i en insjös yta; öfver hvars vajande grenar sommarmånske-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
