Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Skymningsbrasan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYMNINGSBRASAN
45
nets ljusa floder runnit; som på ängens höstdäfna tufvor
strött skurar af gyllengula löf; på hvars fina, af rimfrostens
silfver omspunna, kvistar vinternattens stjärnor hängt som
blåblixtrande juveler.
Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all
din rikedom, hindrade icke att yxan sattes till din rot,
att sågen gjorde dig till vedi
Du blef »värderad» och du blef »samhällsnyttig».
Men det kostade dig ditt lif. . .
Den sista glöden mörknade. Under falaskans
grå-hvita flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta,
glimmande ögen, hvilka tycktes spörja:
»Är då människornas öde annorlunda?»
Ja, svarade det inom mig, människornas öde är
annorlunda men ej sällan ringare. Äfven vi ryckas ofta ur den
tillvaro, där vi lefvat vårt värkliga lif, hän till nyttans
värld. Men där bli vi icke alltid, som vedträdet, lifvande
och värmande, skönhets- och glädjespridare. Vi förtorka,
vi förbrinna icke. Först när vi inse att vi måste föibrinna,
ifall vi vilja göra lifvet varmare och skönare för oss
själfva och för andra — först då skola våra människoöden
i innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, som
falnar på vår härd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
