Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att aldrig någon medicin bekommit honom så
väl och att han nu var fullkomligt botad.
Beddois, en engelsk läkare, önskade
försöka verkningen af ett visst medikament på
en lam patient, som af ändra läkare
förklarats obotlig. »Den här gången», yttrade han
förtroendefullt till den stackars mannen, »skall
ni blifva kurerad. Lita endast på mig och
låt mig göra med er hvad jag behagar». För
att bättre bedöma läkemedlets verkan instack
han en liten ficktermometer under patientens
tunga. Termometern hade knapt kommit på
sin plats, förr än den sålunda behandlade
sjuklingen trodde att den nya kuren började göra
sin verkan. »Det är något bättre» stammade
han. Beddois tog vinken i akt och öfvergaf
det tillämnade försöket för att i stället bota
lamheten med sin termometer. Efter några
veckors termometrisk behandling var den lame
alldeles frisk.
Volpicelli en af nutidens kunnigaste
astronomer, togs en dag för några år sedan till
råds af en läkare i Bom i fråga om mjukt
jerns magnetiska egenskaper. Läkaren, som
ansågs vara mycket skicklig i sitt yrke,
påstod att man, genom att närma en magnet
intill vissa nervösa personer, kunde framkalla
märkliga förändringar i deras helsotillstånd.
Volpicelli lät honom förstå att en magnet
omöjligen kunde åstadkomma någon dylik verkan.
Kom då med mig, svarade läkaren, och
öfver-tyga er. Ni skall sjelf få göra försöket.
Volpicelli lät öfvertala sig och följde med till
B. Spirito hospitalet, der han närmade sig till
en nervsjuk, i det han tog upp ett litet
jern-stycke ur fickan. Så snart sjuklingen fick
sigte på jernstycket, föll han i konvulsioner,
så våldsamma, att de närvarande stodo
förvånade, såsom hade någonting mycket
utomordentligt inträffat. »Tror ni mig nu»,
frågade läkaren. »Nej», svarade Volpicelli. »Och
hvarför icke?» »Emedan det jernstycke jag
begagnat alls icke är någon magnet!»
Märkliga äro de många exempel, som visa
att till och med sådana åkommor som vårtor
kunna fbrdrifvas med hielp af inbillningen eller
«n liflig tro på kommande bättring. Dr Tuke
berättar, att en af hans bekanta, en läkare,
hade en dotter, som under halftannat års tid
haft ungefär ett dussin vårtor på sina händer,
och fadren försökte flera medel utan att det
lyckades honom att fördrifva dem. En dag
kom en främmande herre på besök och yt-
trade sin förvåning öfver vårtorna, då han,
helsande på dottern, fattade hennes hand.
Han frågade, hur många de voro. Flickan
svarade, att hon icke så noga visste det men
trodde att de räckte till dussinet. »Var så.
god räkna dem», såde främlingen, i det han
upptog en anteckningsbok, hvaruti han efter
hennes räkning upptecknade antalet. »Efter
nästa söndag», sade han, »skall ni ei längre
vara besvärad af dem». Vårtorna försvunno
inom den utsatta tiden och återkommo aldrig
sedan. Mångfaldiga exempel finnas på dylika
underkurer.
När Vilhelm III, sedan han blifvit
konung öfver England, vägrade utöfva den
läkande förmåga medelst handpåläggning, som
frän urminnes tider varit de engelska
konun-garnes privilegium, väckte detta mycken
anstöt bland hans undersåtar, och en massa
bevis bragtes i dagen för att vederlägga hans
mening, att denna ceremoni var en enfaldig
vidskepelse. Både läkare och prester af stort
anseende förklarade sig tro på den kungliga
handens läkande kraft, och åtskilliga
framstående läkare intygade, att kurerna hade varit
så många och hastigt verkande, att de icke
kunde tillskrifvas någon naturlig orsak. De
misslyckade kurerna måste tillräknas bristande
tro å patienternas sida. Carl II hade under
sin regering lagt sin helande hand på nära
hundra tusen skrofulösa personer; ett år (1684)
var trängseln i tronsalen, der ceremonien
fullgjordes, så stor att sex eller sju af de sjuka
ihjeltrampades. En enda gång lät Vilhelm
förmå sig att lägga händerna på en stackars
sjukling; han yttrade då endast: Gud gifve
dig bättre helsa och bättre förstånd! Hvem
tänker icke härvid på de många medicinska
underverk, som af andra både oheligare och
icke oheliga personer utförts, kanske oftast mot
deras vilja men alltid med en framgång, som
helt och hållet berott på patientens tro?
Tron på en sjukdom gifver icke sällan
upp-hof till sjukdomen i foljd af
tankeverksamhetens ensidiga rigtning på den kroppsdel, som
formodas sjuk. Genom att lifligt inbilla sig,
att man har en hjertåkomma kan man
föranleda en hjertklappning och till och med en
hypertrofi. Man har sett lefversjukdomar
uppkomma i följd af ständigt återkommande
farhågor derför. De, som tro sin ryggrad
angripen af benröta, sluta med att känna sina
ben märkligt försvagade samt tydliga para-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
