Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skalade sockerrör och spotta ut saften på vägen.
Alltemellanåt tog sig laman en pris, och slutligen kunde
icke Kim längre uthärda tystnaden.
»Södern är ett gott land», sade han. »Luften är god
och vattnet är gott, eller hur?»
»Och alla äro de bundna vid Hjulet», sade laman,
»bundna från liv till liv. Ingen enda av dem har blivit
visad på den rätta vägen.» Med synbar ansträngning
tvingade han sina tankar att återvända till denna
världen.
»Nu ha vi gått en lång och tröttsam väg», fortfor
Kim. »Vi måtte väl snart komma till en parao
(rastställe). Skola vi stanna där? Se, solen är i nedgående.»
»Vem skall väl taga emot oss i kväll?»
»Det är inte farligt med den saken. Landet är fullt
av goda människor. Förresten» — här sänkte han
rösten till en svag viskning — »så ha vi ju pengar.»
Människoskarorna tätnade, då de nalkades
raststället, som betecknade slutpunkten för deras dagsmarsch.
En rad med stånd, i vilka såldes enkel, tillagad föda
och tobak, en trave med bränsle, en polisstation, en
brunn, en hästho, några trän och under dessa
upptrampad mark, beströdd med aska efter forna eldar, se där
allt, som utmärker en parao vid den stora
handelsvägen — ifall man undantar tiggare och kråkor, båda
lika hungriga.
Solen hade vid denna tid börjat sticka breda,
gyllene spjut genom mangoträdens lägre grenar, duvorna
och papegojorna återvände hem i hundratal, de
pratsjuka, gråryggiga kråkorna pratade med varandra om
dagens händelser och promenerade fram och åter i
grupper om två eller tre under träden, nästan under
fötterna på de resande, och ett brakande och
flaxande uppe i grenarna förkunnade, att läderlapparne voro
redo att begiva sig ut på sina nattliga strövtåg.
Hastigt samlade sig den nedgående solens sista strålar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
