Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom samt förklarade, att han var skolläraren. Detta
var alldeles tillräckligt för att Kim skulle draga sig
tillbaka inom sitt skal. Han kunde jämt och nätt stava
sig igenom de olika polisförordningarna i Lahor,
emedan dessa berörde hans trevnad och säkerhet, och
bland de många gäster, som besökte kvinnan, hos
vilken han bodde, hade även varit en liten komisk tysk,
som målade dekorationer för ett kringresande parisiskt
teatersällskap. Den lille tysken hade berättat för Kim,
att han »varit med på barrikaderna år fyrtioåtta»,
och därför var han villig — åtminstone var detta
Kims uppfattning av saken — att lära gossen skriva
utan annan ersättning än födan. Kim hade med hugg
och slag drivits så långt, att han kunde skriva de
enstaka bokstäverna, men han hyste inga vänliga känslor
för dem.
»Jag kan ingenting. Gå er väg!» sade Kim, som
anade oråd. Varpå karlen tog honom i örat, släpade
honom med sig till ett rum i en flygelbyggnad, där ett
halvt dussin trumslagarpojkar sutto på skolbänkar, och
befallde honom att sitta stilla, ifall han inte kunde göra
annat. Detta lyckades han nöjaktigt utföra. Mannen
förklarade något med tillhjälp av vita streck på en
svart tavla, och detta höll han på med minst en halv
timme, varunder Kim fortsatte sin avbrutna sömn.
Han ogillade på det högsta sakernas nuvarande
tillstånd, ty detta var just den skola och den disciplin,
som han använt två tredjedelar av sitt unga liv för
att undvika. Plötsligt fick han en lysande idé, och han
förvånade sig över att den icke förr fallit honom in.
Mannen avskedade dem slutligen, och den förste,
som sprang över verandan ut i det fria, var Kim.
»Hallå! Stopp där!» skrek en gäll röst bakom honom.
»Jag ska’ se efter dig och har fått order att inte släppa
dig ur sikte. Vart tänker du ta’ vägen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
