Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är värt mycket mera.»
»Barn, du är utan tvivel den fräckaste son av
Shaitan, som någonsin upptagit en fattig flickas tid med
lek! Du kommer att gå mycket långt i världen!» Och
hon utförde hånfullt danserskornas vanliga hälsning.
»Det kan nog hända. Men skynda dig nu och klipp
mitt hår.» Kim hade svårt att sitta stilla, och hans
ögon tindrade av förtjusning, då han tänkte på de
glada dagar, som väntade honom. Han gav flickan fyra
annas och sprang utför trapporna, klädd som en
hinduisk pojke av låg kast — naturtrogen ända in i de
minsta detaljer.
Vid Lucknows station åsåg han, huru unge De
Castro, drypande av svett, steg in i en andra klassens
kupé. Kim däremot beskyddade en tredje klassens vagn
och var livet och själen i densamma. Han förklarade
för sina reskamrater, att han var medhjälpare åt en
taskspelare, som lämnat honom kvar, sjuk i feber, och
att han nu skulle förena sig med sin herre i Ambala.
Då nya passagerare stego på, varierade han sin
berättelse och prydde den med alla en knoppande fantasis
utväxter, vilka voro så mycket djärvare, som han icke
på länge fått begagna sig av folkspråket. I hela
Indien fanns det icke den kvällen en enda mänsklig
varelse, som var så lycklig som Kim. I Ambala steg han
av tåget och vandrade österut över fuktiga fält till den
by, varest den gamle soldaten bodde.
Vid denna tid hade Creighton sahib i Simla blivit
på telegrafisk väg underrättad om att O’Hara hade
försvunnit. Mahbub var i staden för att sälja hästar, och
då de en morgon redo på Annandales
kapplöpningsbana, anförtrodde översten saken till honom.
»Åh, det betyder ingenting», sade hästhandlaren.
»Människor äro som hästar. En viss tid behöva de salt,
och om detta salt icke finnes i krubborna, så slicka de
upp det från jorden. Han har för en tid återvänt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
