Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
243
titta efter, hur du har bleknat.» Huneefa trevade sig
tillbaka från det inre rummet. »Det betyder ingenting,
hon kan inte se.» Och han tog färgskålen från hennes
ringprydda hand.
»Nej, nej, så går det inte till», skrek hon. »Det
måste ske med tillbörliga ceremonier. Färgningen är det
minst viktiga. Jag skänker dig ett fullständigt skydd
med på vägen.»
»Jadoo?» (trolleri), sade Kim och studsade lätt. Han
tyckte icke om de vita, blinda ögonen. Men Mahbubs
hand, som vilade på hans nacke, tryckte ned honom,
så att hans näsa befann sig en tum från golvtiljorna.
»Var tyst! Intet ont skall vederfaras dig, min son!
Jag vakar över dig.»
Kim kunde icke se vad kvinnan tog sig för, men
under flera minuter hörde han rasslet av hennes
smycken. En tändsticka lyste upp mörkret, och han
uppfångade det välkända sprakandet och fräsandet av
rökelsepulver. Därpå fylldes rummet av en rök — tjock,
aromatisk och bedövande. Under det Kim så
småningom försjönk i dvala, hörde han namnen på åtskilliga
onda andar. Huneefa, som tycktes än viska i hans öra,
än tala på ett ofantligt avstånd, vidrörde honom med
avskyvärda, mjuka fingrar, men Mahbubs grepp om
hans nacke slappades icke ett ögonblick, tills gossen
slutligen med en suck sjönk i medvetslöshetens natt.
»Allah, hur han spjärnade emot. Vi skulle aldrig ha
lyckats utan tillhjälp av drogerna. Det beror väl på
hans vita blod, kan jag tro», sade Mahbub retligt.
»Fortsätt med besvärjelserna. Skänk honom fullt beskydd!»
»O, Hörare! Du som hör med öron, var oss när!
Lyssna, o Hörare!» Huneefa jämrade sig, hennes
blinda ögon vändes mot väster. Det mörka rummet
fylldes med jämmer och kvidan.
Från den yttre balkongen lyfte en väldig gestalt upp
sitt runda huvud och hostade nervöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
