Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
263
»Du talar sant. I min iver höll jag på att begå en
oförrätt.» Och han slog sig åter ned på kuddarna
och började fingra på sitt radband. »Gamla
människor äro som barn», sade han i vemodig ton. »De
önska en sak, och genast måste den sättas i verket,
annars knota och klaga de. Mången gång då jag
vandrat på landsvägen, har jag varit färdig att stampa
av otålighet över ett oxspann, som spärrat vägen, eller
över något så obetydligt som ett dammoln. Så var det
icke på den tiden, då jag var en man — för länge,
länge sedan. Men icke desto mindre är det mycket
orätt —» ^
»Men du är ju så gammal, o Helige.»
»Det ursäktar ingenting. En orsak har blivit satt
hit i världen, och det är inte möjligt att förhindra
verkningarna av denna orsak, vare sig man är
gammal eller ung, frisk eller sjuk, okunnig eller klok!
Kanske Hjulet står stilla, om ett barn eller en
drinkare rör därvid? Ack, min chela, detta är en stor och
förskräcklig värld.»
»Jag tycker den är god», sade Kim med en gäspning.
»Men vad finns det att äta? Jag har inte ätit en bit
sedan i går eftermiddag?»
»Jag har glömt, att du måste vara hungrig.
Därborta står gott te från Bhotiyal och kallt ris.»
»Vi kunna inte vandra långt på en sådan kost», sade
Kim, som kände en europés hela längtan efter kött,
vilket icke stod till att få i ett djaintempel. Men i
stället för att genast giva sig ut med tiggarskålen
stillade han sin värsta hunger med kallt ris, tills det
blev dager, då lantbrukaren kom med sitt barn och
utgöt sig i tacksägelser.
»I natt gav sig febern och han började svettas»,
skrek han. »Känn bara — hans hud är ju mjuk och
sval! Han tyckte om kapslarna och drack begärligt
mjölken.» Vid dessa ord drog han skynket från ansik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
