Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
311
och stenhårt bröd. »Vi bruka inte ofta gå den vägen
annat än om sommaren, då vi leta efter vilsegångna
kalvkor. Bland dessa berg brukar det även på den
lugnaste dag plötsligt blåsa upp vindilar, som kasta
människor till marken. Men varför skulle en sådan
man som du behöva frukta Euas djävul!»
Snart började även Kim, trots sina värkande fötter
och sin trötta rygg, glädja sig åt dagens vandring —
glädja sig såsom en gosse i St. Xaviers skola skulle
glatt sig åt att han vunnit priset i en kvartsmils
löpning på släta marken. Bergen pressade sockret och ghin
ur kroppen på honom, den torra luften vidgade och
stärkte hans bröstkorg och lungor, och nedstigandet
för de branta sluttningarna härdade musklerna i vådor
och hälar.
De resonerade ofta tillsammans om Tingens Hjul,
och de gjorde det ännu mera nu sedan de, såsom laman
uttryckte sig, blivit befriade från dessa synbara
frestelser. Med undantag av den gråa örnen och en och
annan på avstånd sedd björn, en grant tecknad leopard,
som de påträffade i daggryningen i en enslig dal,
medan han som bäst höll på att sönderslita en get,
samt då och då en lysande fågel, voro de ensamma
med vindarna och gräset, som prasslade för vinden.
Kvinnorna i de rökiga hyddor, över vilkas tak de
vandrade, då de stego ned för bergen, voro fula och
snuskiga och behäftade med struma. Männen voro
allesammans vedhuggare, då de icke voro jordbrukare
— milda och fromma och otroligt naiva. Men på det
att de icke skulle alldeles sakna bildat umgänge, ställde
ett vänligt öde om att de på vägen upphunno den artige
läkaren från Dacca, vilken betalade sin föda med
salvor, som voro nyttiga för struma, och med goda råd,
som återställde friden mellan män och hustrur. Han
tycktes känna till bergen lika väl som han kände till
de olika bergsdialekterna och beskrev för laman vägen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
