Wahlbom, Wickenberg och Egron Lundgrf.n äro de största begåfningarne bland dessa unge. Den rikast och mångsidigast anlagde bland dem är Wahlbom, hos hvilken, som hans senaste biograf träffande sagt, det i grunden fans en genialitet, som aldrig nådde till full mognad , äfven Egron Lundgren är originellare än Wickenberg, och båda gå de mera direkt till värklighetens friska källsprång än denne senare. Wickenberg är en mera vek och kvinligt receptiv natur. Det är vid de gamle holländarnes hand han ger sig ut i värklighetens förtrollade värld, hvars skönheter han lär sig upptäcka med deras goda ögon, och under sitt korta lif hinner han aldrig mycket utöfver detta andrahandsstadium. Han är den förnämsta representanten hos oss för den i historiskt afseende intressanta riktning inom både Englands, Tysklands och Frankrikes konst, som från det klassiska landskapet med dess försummande af detaljerna närmar sig naturen, icke direkt utan på en omväg, nämligen genom att fördjupa sig i 1600-talets holländske landskapsmålares realistiska arbeten och af dem hämta styrka och lärdom. »Vägen till det intima landskapet gick genom tillegnande af de gamle holländarnes synpunkter?, som Nordensvan säger i sin bok om det nittonde århundradets konst. Wickenbergs stora betydelse inom den svenska landskapsmålningen är gifven med denna ställning, han är på sitt sätt föregångare till vårt intima landskap , till en mästare som Alfred Wahlberg. Men äfven inom det svenska genremåleriet spelar Wickenberg en vigtig roll genom sin anslutning till nederländska mästare; från hans små fina interiörer i Teniers d. y:s och Adrian van Ostades art går utvecklingen vidare öfver L. A. Lindholms interiörer till Diisseldor-farne, och den af dessa senare så flitigt odlade föreningen af genre och landskap har i Wickenberg sin mäst betydande föregångare. Det är sällan en konstnär så helt och kärleksfullt lefvat sig in i en äldre riktnings känsla för naturen och gjort den till sin egen som Wickenberg. Ur hans dukar talar ej, som vanligtvis ur andra-handskonst, kopisten och imitatören utan ett själfullt öga, som af de gamle fått igen sin friska syn på naturen, ett medfödt färgsinne förädladt genom de gamla dukarnas starka och milda färgharmonier, och en ovanligt känslig, mjuk konstnärshand, hvars produkter alltid äro stämplade af ett älsk-värdt behag af en viss skygg, stillsam karaktär. I detta sistnämda drag, stillsamheten och en viss distinguerad afsmak för starkare färgeffekter, ligger Wickenbergs konstnärliga egenart, hvarigenom han skiljer sig från sina läromästare från en kraftigare, naivare tid och visar sig tillhöra ett senare, mera reflekteradt tidehvarf. SJÄLFPORTRÄTT. Blyertsteckning. Tillhör Patron Hofsten, Kristinehamn.