Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet. Försök till en karakteristik af Stockholmaren. Sociala förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våga. Den förra svarar helt tvert på en uppbjudning: Jag vill
icke dansa; den sednare måste, om hon börjat, fortfara att
dansa, vore hon också hundradefallt färdig att ge upp andan
af trötthet. Ett priviligieradt fruntimmer kan, då hon talar med
en karl, slå honom lindrigt öfver handlofven med solfjädern (i
parenthes liandterar Stockholmskan sin solfjäder med ganska
mycket talang); och karlen skall upptaga detta som ett skämt,
det han väntat sig, men låt en annan dam, af vanliga
qvalifi-kationer, försöka samma experiment, och karlen skall för
femton minuter, kanske för lifstiden bli stum af förvåning.
Ut-ländskor höra, ex officio, till de priviligierade, hvilket jag anser
mig böra nämna för de tourister bland mina värda
landsmän-ninnor, hvilka möjligen kunde finna sig hågade att aflägga ett
besök i detta, ur så många synpunkter, intressanta land.
Svensken är bekant för sin talang i dans. Åtskilliga
Svenskar hafva, som valsörer, i Paris väckt ett slags uppseende.
Här tillåtas äfven de ogifta damerna att valsa, vore det äfven
med en kavaljer, som nyss på ögonblicket blifvit dem föreställd.
Hvad som hos oss, och detta oftast inskränkt till ett enda slag
kring golfvet, är ett ynnestprof endast för slägtingar och
närmare bekanta, är här en skyldig höflighet, som svårligen kan
nekas den förstkommande. Detta är dock ett af de Svenska
bruk, hvarmed jag minst kan förlika mig. Sjelfva de båda
parternas ställning i valsen antyder ett ömsesidigt förtroende;
den innebär ett öfverlåtandc å qvinnans sida, ett skygd och
stöd å mannens. Och emedlerlid tillåtes en fremmande från
gatan, hvars namn man endast hört flygtigt upprepas, att i
denna dans slå sin arm om en ung flickas lif, som, utan att
tänka derpå, utan att rodna, låter en dylik offentlig karess
försiggå. Ilvarken genom min nationlighet eller mina tycken
hör jag till de enfaldigt och öfverdrifvet grannlaga, men denna
frihet i seder hos en Germanisk stam kunde dock icke annat,
än förvåna mig. För min del och med mina mera Sydländska
begrepp om beröringspunkterna emellan kärlek och svartsjuka,
måste jag öppet bekänna, att åsynen af en för mig dyrbar
person, sålunda sluten i en villfremmande mans armar, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
