Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet. Försök till en karakteristik af Stockholmaren. Sociala förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste en rättskaffens Stockholmare på denna dag vallfiirda till
Djurgården, och, som ordstäfvet lyder, ”dricka ben i märgen”
på ”Blå Port” eller Cassino eller Franska värdshuset. Vår
Stockholmare skulle anse för en grof försummelse, nästan för ett
brott, om han helt och hållet lugn stannade hemma och
värmde sina fotter vid brasan. Också ser man, vid ett sådant
tillfälle, halfva Stockholm på benen, om äfven vädret skulle vara
det mest missgynnande i verlden. Till och med den Kungliga
familjen får ej vara frånvarande. Första Maj är en af de
dagar, då folket: är sedan århundraden vandt att se sin
regent-slägt ibland sig. Småningom har äfven den utländska
Diplomatien anslutit sig till denna plägsed, och vår minister
försummar aldrig, som han sjelf yttrade, någon första Maj. Det vore
att ohjelpligt stöta sig med Stockholmarne.
På samma sätt underlåter aldrig någon borgare i
Stockholm, som har häst, att hvarje Lördag vintertiden inställa sig
vid stallmästargården, för att kappköra på den derinvid belägna
Brunsviken. Det skall icke vara ovanligt, att man vackra,
solbe-glänsta vinterdagar, sådane som Norden har många, kan
räkna ända till femhundra kappslädar här församlade.
Körsven-nerna, som vanligen äro kostymerade i stora vargskinnspelsar,
hvilka med en slags stickade scliärp snos liårdt kring de fylliga,
korpulenta formerna, taga sig temligen eget ut på de små
slädorna, hvilka, serdeles trånga i sitsen, endast erbjuda en
ganska svag stödjepunkt för en mera, än välfödd lekamen.
Sitter nu någon lika rikt utbildad gestalt på den såkallade
”schavotten*)” en baksits, så stor, som en hand, uppburen af
ett par jernarmar, så kan man lätt förstå, huru vigtigt här är
att finna rätta ”centrum gravitatis.” Också händer ej sällan,
att en dylik Koloss, med dundret af en avalanche, rasar ner
och sedan rullar fort öfver den glatta isen, utan att de
kring-ståendes rop och skratt förmå hejda honom. Han är
lyckligtvis så inbyltad, att han intet känner stötarne af den knaggliga
isen, och man upphugger icke här i grannskapet några vakar
*) Författaren menar antagligen: Hundsvotten.
Öfvers. Anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
