Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet. Stockholm utom Tullarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sällan har något så rört mig i djupet af min själ, som
denna enkla, men i all sin enkelhet undersköna sång, i ljufva,
melodiska toner dallrande från en älskande qvinnas läppar,
bortdöende i rymden, innan den kunnat hinna det afundsvärda
föremålet för hennes kärlek, som kanske, i detta heliga
ögonblick, stod på akterdäcket, i kavaj och blankhatt, med roparen
för munnen. Sångerskan var nemligen en sjökapitensfru, som
sålunda gaf luft åt sin saknads dofva smärta. Jag kunde icke
afhålla mig att tacka henne för den njutningsfulla stund hon
förskaffat mig. ”Håll till godo, min bäste herre! håll till godo,”
svarade hon mig med en blick, med ett uttryck i rösten, som
aldrig skola gå ur mitt minne. Jag var så vekt stämd, att jag
knappt vågade svara, för att icke röja min rörelse. Men det
är endast undantagsvis, som Djurgården blir vittne till så
rörande scener, som den ofvan tecknade. Här stormar vanligen
folklifvet i hela ytterligheten af en bullersam glädje.
Karusellgungorna svänga gnisslande omkring; positiverna väfvas med
svindlande skyndsamhet; brännvinet strömmar på krogarne; i
skogsdungarne leker man: sista paret ut; sjömännen vandra
med sina vattenskidor af och an på Brunnsviken. Till någon
företeelse af sistnämnde slag var jag visserligen icke åsyna vittne,
men trovärdige personer berättade mig, det konsten att gå
på vattenskidor, för några år sedan uppfunnen af en Svensk
Löjtnant, nu vore allmännt spridd inom Stockholm och dess
omgifningar. Något högst vanligt skall det vara att se en eller
annan skeppsredare bland Stockholms rikaste Grosshandlare på
vattenskidor vandra ut till sitt på strömmen liggande fartyg,
stiga om bord, inspektera det, och sedan återvända samma väg,
som han kom. Äfven fruntimmer lära haft det hjeltemodet, att
offentligt visa sig ute i denna tunga chaussyr.
När man blandar sig i hvimlet af Stockholms folknöjen,
bör man väl akta sig att råka ut för någon ”hamnbuse.” Jag
har väl aldrig kunnat rätt erfara hvad dermed egentligen
förstås, men säkert är, att vid ordet hvilar ett dunkelt begrepp
af lömskhet, af elakhet, af illbragd. Paris har sina ”Bohemiens;”
Stockholm har sina ”hamnbusar.” De kunna icke alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
