- Project Runeberg -  Rosen på Klastorp eller den förälskade torparflickan / Förra delen /
63

(1898) [MARC] [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Rosenkullen vid korsvägen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

63
Hon fäste buketten pä rockslaget med ett par knappnålar, som
hon hade i sitt klädningslif.
— Se så, nu sitter den der, sade hon. Der är nu vägen till
Kosta, herr grefve. Farväl!
Hon neg gladt och ville vända om.
— Nej min vän, så få vi inte skiljas, utropade grefven och
slog sina ena arm om henne samt fjättrade henne vid sitt bröst. —
Så få vi inte skiljas åt! — Säg mig Anna, vill dii tänka på mig
någon gång?
— Ja, herr grefve!
— Tack för det svaret.
— Jag skall, så länge jag lefver, minnas, att jag dansat hambo-
polska med grefven i’ midsommar.
— Lilla skälmunge! Vill du äfven minnas, att jag älskar dig?
— Nej!
— Det var då ett upprigtet svar. — Hvarför vill du ej det?
— Det anstår mig inte.
— Du är allt mycket pryd, min lilla.
— Vill du inte bli min? tilläde han efter en paus mycket all-
varsamt.
— Ack herr grefve, svarade då Anna lika allvarligt, när bladen
fallit at de rosor, som jag nyss fäste på ert rockslag, har ni för
länge sedan glömt — »Rosen på Klastorp», den stackars torpar-
fliekan.
Och omedvetet lutade hon sitt hufvud mot hans bröst och suc-
kade djupt.
Liksom rädd för att befria sig från den ljufva bördan stod
grefven alldeles stilla och fråssade med sina blickar af den strålande
skönheten, som hvilade vid hans bröst.
Plötsligen reste Anna sig emellertid upp liksom litet skamsen
öfver, att hon intagit den ofvan antydda ställningen.
— Jag måste gå hem, sade hon. Der är vägen till Kosta.
Farväl herr grefve.
— Adjö, min ros! — När ses vi åter?
— Kanske snart! — Kanske aldrig!
— Snart — snart! — Jag rider ofta ut under min vistelse vid
Kosta. Jag rider till Klastorp nästa gång; nu lär jag mig hitta vägen
i dag.
Anna suckade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:54:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/klastorp/1/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free