Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Frieriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvem kommer der åkande, Anna? ropade kära mor på
Klastorp till Anna, som satt i löfsalen och höll på med sömnad.
Anna böjde undan några qvistar och såg utåt vägen.
— Det dammar, så att jag inte kan se, svarade hon.
— Det var en vådlig en att köra,
— Ja, hästen ligger som ett rep utefter vägen.
— Han är väl inte i sken heller?
— Åhnej, det ser inte så ut.
— Fasligt folk att fara illa med kreaturen.
— Jo, nu ser jag!
—w Nå, jivem är det?
—’ Jag känner igen Karl Anderssons på Karlshult Brunte.
Den åkande saktade i detsamma farten.
— Det är Karl Andersson sjelf, som sitter i vagnen, sade Anna,
när dammet skingrat sig något.
— Bevars väll Skall han bort till Säfsjöström i qväll.
— Han kommer ju från det hållet.
Nu var vagnen invid uedfartsvägen till torpet, till hvilket han
till kära mors och Annas förvåning körde ned.
— Guds fred här i gården! sade Karl, när han lät sin häst
stanna invid brunnen vid torpet.
— God eftermiddag! Är Karl ute och åker, sade Anna, som
just då kom fram ur löfsalen.
_ Jo jo men! Jädrar i mej, måste man inte ibland röra pa
sig litet också.
_ Karl är så fin, så det ser ut, som om han varit hos sjelfva
häradshöfdingen på Säfsjöström, sade mor Stina.
— Nog har jag varit vid Säfsjöström alltid men inte hos härads-
höfdingen. Får jag ställa in Brunte i lidret!
KAP. VII.
Frieriet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
